William var inte alls så svartsjuk som jag trodde att han skulle vara då lillasyster kom, fast å andra sidan har trotsen kickat in riktigt ordentligt. Samtidigt börjar lillasyster få tänder och har utvecklat en vilja som jag inte trodde var möjlig.. hon är envis, otålig och allmänt mammig medan den äldre versionen bara har det ganska motigt för tillfället.. accepterar inte ett nej och kan inte underhålla sig själv under några omständigheter.. dessutom tycks det vara hans grej att hitta på så mycket hyss som möjligt jyst nu..
Så för min del är nog vardagen ganska kämppig jyst nu. Jag är mest tankspridd jag varit under hela mitt liv och kan glömma saker jag behöver minnas i max 3 sekunder, vad jag skulle ha ur skåpet te.x. Och ibland går huvudet på övervarv så jag tillochmed har svårt att uttala vissa ord.. glömmer saker efter mig och söker efter saker hos någon jag inte haft med dit över huvudtaget.. mest något obefintligt som en snuttetrasa eller nåt sånt, då man ska hålla reda på allt.. men ändå.. det är nog olikt mig, även om jag nog normalt är rätt tankspridd till vardags..
Och jo, jag visste nog att jag inte skulle ha en massa egentid sen barnen kom, men jag kanske inte hade föreställt mig det såhär heller. Min bild av vår familj eller om mig själv som mamma var kanske inte Bre Vandecamp med cupcakes i högsta hugg, men kanske inte såhär intensivt heller. Om det var en sak jag skulle rocka här i livet så var det jyst rollen som mamma. Jag skulle inte vara någon "good enough morsa" utan jag skulle vara fantastisk. Det faktum att jag (och båda mina föräldrar) inte har sådär jättelånga nerver eller helst hör på ändlöst med oljud skulle bara på något mirakulöst sätt försvinna, och i den stund den förstfödde kom till världen skulle jag också vara en färsk harmonisk morsa som skulle älska mina barn genom allt och bara vara fantastisk. Låter det bekant för er som har barn som läser? Pahahaa! så fel man hade.
Förstå mig rätt nu, Jag älskar fortfarande mina barn över allt och socialen har inget på mig att anmärka, men man är nog ännu och fortfarande samma människa fast man får barn. Det är ingen skam att göra så gott man kan och lära sig vartefter, vilket jag tycker har en väldigt förvrängd bild i media. Dagens mamma ska alltid vara perfekt, tänka på allt och vid det minsta snedsteg flyger det kommentarer på nätet som menar att man aldrig i princip borde fått barn. oftast anonyma kommentarer då, och det säger ju en del tycker jag, att man omöjligt kan veta om de som kommenterar själv har barn eller kan relatera överhuvudtaget.
Men att få barn och kliva in i denna roll är nog bara något av det mest psykist påfrestande skeden i en människas liv. punkt! Och aldrig har det krävt så mycket av en människa att i dethär fallet vara tvungen att tööga sina nerver med flera kilometer för att kunna överleva vardagen. Det kräver verkligen mycket och det ska det få göra, men man kan inte korsfästa sig själv för att man inte kunde förbereda sig på detta eller för varje liten sak som inte blev perfekt denhär dagen, det finns INGEN bättre mamma till dina barn än du! våga tro på det för det är du värd. och plötsligt kanske det inte är så skitigt att vara "good enough". ville bara understyka det då jag kommit till denhär insikten i princip nu, efter två + år in i denhär rollen eftersom hela världen har såna förväntningar på nyblivna eller mammor överlag.
Vissa tar åt sig då man säger att de inte vet hur det är att ha barn. De kanske jobbar på dagis eller har skött en massa barn inom familjen eller bekantskapskretsen (tillskillnad från mig som hade typ noll erfarenhet av barn innan jag fick mina egna), men det jag menar då jag säger det är att man inte under några som helst omständigheter tror jag kan veta vad det innebär innan det är ens egen livserfarenhet. Man kan tänka sig, försöka förstå och vittna trots och motgångar och vad som helst, men den psykiska delen av mamma tror jag bara de som är jyst mammor vet vad jag syftar på och vi måste verkligen visa varandra mer förståelse och inte kritisera minsta lilla.
Alla är olika människor därför också olika mammor, och alla barn är olika individer med eventuellt olika problem som vi löser på olika sätt så att tänka trångsynt om vad som nu är rätt eller fel funkar inte. Alla får ha åsikter och de endra respekteras eller så inte men framförallt måste vi respektera varandra som människor.. Tror nog alla vill sina egna barns bästa. För vet ni att jag tror att det är jyst den perfektaste av alla mammor som är den osäkraste. Som försöker passa in överallt och ta in allt som sägs och inte vågar tro att man duger annars.. ja, oftast är jyst good enough den bästa. Och det tänker jag fortsätta med.
Dessa två år har varit de absolut lyckligaste, tyngsta, tröttsammaste, mest krävande, bästa och lärorikaste år i mitt liv. och samtidigt som jag inte skulle byta dem mot något annat så vänttar man på en smidigare framtid. och då man är där vill man antagligen tillbaks till delar av denhär tiden. allt har sin charm. Poängen med dethär inlägget är dock att man inte behöver fullkomligt älska bebistiden. En mamma kanske gör det och saknar det mycket sen då den är förbi, en annan kanske tycker att mammahöjdpunkten kommer sen när man kan göra utflykter eller nåt annat men det är också rätt.. man ska inte känna som att jag inte är gjord för dethär för det är ingen av oss andra heller! fast vissa kanske vill ge den bilden av sig själv. Jag själv sku påstå att jag är lite av båda. Jag älskar bebistiden på ett sätt, men blir lätt otålig ibland när den kräver mycket. Jag vill nog både bromsa och gasa då det gäller barnen och det är väl rätt normalt att känna så tror jag.
Det är dock inte bara en mamma som höjer det positiva till skyarna och låter det negativa vara onämt och det är nog fel tycker jag. jyst att man ska skryta jättemycket då man aldrig nämner något negativt alls. mammalivet är minst lika negativt som positivt i perioder ibland tillochmed mer negativt men som tur vinner det positiva i slutändan ändå och det är det man minns.
Denhär veckan har vi varit på två lekträffar varav båda innehållit trots till tusen. Och då en mamma vinkat av oss med orden "tack och förlåt" var det det sista vi sa efter gårdagens lekträff. Vissa mammor kanske tänker ifall man vill besöka dem mer efter att man bevittnat deras avkommas itkupotkuraivaris, men de är jyst dessa mammor som är de mest äkta för mig. De man vill besöka eftersom att de tyder på att barnen är bekväma att visa alla sina känslor. Och då skiter jag fullständigt i ifall mitt huvud krävde en värktablett eller två efter dessa dagar innan jag slöt ögonen.
'
"Tack och förlåt för mig".
