William

Förlossningsberättelse:

Den 23 November 2012 kommer föralltid att vara ett speciellt datum för oss då vårt första barn, vår son William kom till världen.. 4280g och 51cm..

Dagen före (en torsdag) hade jag städat och fixat på och hade ingen aning om vad som väntade mig mot morgonkvisten..

När jag vaknade runt kl.2 för mitt första toalettbesök fick jag en känsla av att denhär veckan kommer förlossningen att ske. Upprymd och full av längtan att få träffa det lilla livet som bott i min mage så länge, försökte jag hitta sömnen igen. Jag var i vecka 38+6 och vaknade nästa gång kl.5 och då gick vattnet..

Jag började samla ihop de sista sakerna och väkte Miiki för att meddela läget.. Sen skulle jag testa att duscha lite i varmt vatten.. Ironiskt nog hade någon stängt av vattnet JYST NU! inte för att jag kände någon värrigare smärta men hade väl planerat innan att jag skulle duscha så därför tänkte jag väl göra det.. Nåh.. Hojtade åt Miiki igen att vi nog inte är hemma sålänge mera att han kan börja äta något ifall förlossningen tar lång tid.. Först då tog han mig på allvar och rusade in på vessan med ett "Saaakeli".. Han blev nog allt nervös då den stackarn..

I de sista veckorna när man åker in för synnytystapaarvionti, vad det nu heter på svenska, sades det att jag var 3 cm öppen redan.. Så någon tapp var det inte mera frågan om.. Jag ba "va!! Ska ja bara gå hemma som en tickande bomb? Vadå 3 cm hur kan man vara det typ en vecka innan?" de försäkrade mig om att vissa är bara det och att förlossningen inte är ordentligt igång för det, men att det kan löna sig att söka sig till BB snabbt ifall vattnet går eller jag får våldsamma sammandragningar för att då vara på den säkra sidan att få epidural ifall jag vill ha det, eftersom gränsen brukar gå vid en 7 cm påväg..

Vi slarvade oss iväg, en liten omväg längs riks 13 eftersom det inte var att tänka på att ta den vanliga stadsgrusvägen genom skogen till kokkola.. det hade dessutom kommit en massa snö under natten.. När vi körde mot rött i ett bilfritt kokkola kl.6 på morgonen minns jag hur tacksam jag var att det hände så tidigt.. Och inte mitt i rusningstrafiken.. Vi kom till sjukhusets ingång och jag väntade på soffan innanför dörren sålänge Miiki parkerade bilen.. Det kom en och annan människa gående som antagligen undrade vad jag håller på med när jag grinade och såg ut som en tomat i feijjan under varje sammandragning.. Ändå hade jag inte ont.. Det klämde till ordentligt förståss, men upplevde det inte som direkt smärta.. Skrattade så jag kissade på mig lite (eller så var det fostervatten) när Miiki parkerde och rev iväg så småstenarna yrde.. =) och så såg han helt vettskrämd ut den stackaren..

Nåjaa.. We made it uppstairs till förlossningen där de ville ha mitt graviditetskort och frågade hur det känns om jag vill direkt till förlossningen, och om jag hade svåra sammandragningar.. Hur det känns? Its been better, och jag vet väl inte om jag ska till förlossningen eller inte än, håller inte på och dör, men jag antar att de bedömde det som brådskade på hur täta sammandragningarna var.. De var påriktigt jättetäta redan från början, inte flera minuter emellan utan pang på..

Jag lades in på förlossningen, undersöktes och konstaterades vara hela 7 cm öppen redan så nu var det läge för epidural ifall jag ville ha.. Men jag kände på mig att kroppen hanterade dethär rätt så bra så efter lite funderande tog jag livmoderhalsbedövning, och erbjöds lustgas.. Bedövningen hjälpte och allt försvann i ca en timme.. Såpass bra att jag funderar på varför man tar epidural över huvudtaget.. Nåh, det är mest känslan av att någon ska hålla fast mig och trycka en nål i ryggen som skrämmer mig. Och lustgasen var underbar!! Så bra att jag hade miiki att skruva upp flödet när de var borta.. Men det märktes snabbt med ett "ojoj, va mycket det kommer här" och skruvades ner igen.. Och jag babblade och babblade.. Med undantag av värkarna förståss..och åt lite innan slutskedet skulle dra igång..

Och så äntligen kom krystskedet.. Min största besvikelse var att jag inte fått något krystbehov.. Fullt öppen nu, men kände inget större behov av att ta i för kung och fosterland.. Vissa säger att kroppen blir som en maskin och gör allt själv att man känner tydligt när det är dags att krysta och vilken styrka man får sen, men nej.. Inte här inte.. Fick klämma i för all egen kraft och tillsist hotades det med att klippas ifall han inte kommer ut snart.. Vettskrämd av tanken på att klippas tog jag i så i helsike så de nästan svartnade för ögonen ett tag.. Men det funkkade.. Barnet kom ut och lyckan var total.. De 2-3 sekunder innan han började skrika var de längsta i mitt liv, jag han nästan fråga vad som händer, men där kom det och aldrig har barnskrik varigt så ljuvligt som då.. Klockan är 10:12 och det är 5 timmar och tolv minuter sen jag vaknat.. Vilken raketförlossning.. =)

Han lades i kuvös i ca en halvtimme för att stabilisera andningen som var lite dålig i början.. Jag pustade ut och sen ammades det lite.. Sen var det dags för det resterande att komma ut.. Jag tog i på kommando, och då blir allt lite kritiskt.. Moderkakan och allt överflödigt kommer ut, men så även massvis med blod.. Det bara forssar på sängen och golvet.. I ögonvrån ser jag den manliga praktikanten (som observerade sin första förlossning) ta i sig i bordet och strax därefter gå ut en sväng. Den springs panikartat runt mig och fler läkare kommer in.. Den inre blödningen stoppas, men det var nog det värsta med denhär förlossningen efter allt slit då man tror att stax är allt över så känner man de hårdhänttaste av händer gräva runt där det är rätt trasigt och göra sitt jobb.. Alternativ finns inte då, men hyser änn stort agg mot den människa som istället för att lugna ner mig spydigt sa åt mig att suga i mig lite lustgas för att jag inte kan krycka och klämma ihop låren så.. Och kort därefter då jag röntgats och det konstateras att inget av moderkakan är kvar så börjar det sys..

Jag uppskattas ha förlorat 2 liter blod, vilket är rätt mycket så hade de inte fått stoppar det då, hade jag behövt blodtransfusion, men av någon orsak ersätts den förlorade blodmängden med dropp.. Jag har nu kanyl och dropp i båda händerna, blir sydd där det är trasigt och så kommer ännu en och ska försöka få till ett blodprov ur min vätskefyllda elefantfot.. När hon pickat 6 gånger utan framgång ber jag henne nästan att dra åt helvete.. Det kan väl inte vara så kritiskt så det inte kan vänta tills jag är färdig sydd.. Nåh, hon ger upp och kommer tillbaka senare..

Nu är allt djävulskap äntligen över.. Vi får födelsekaffe och chillar i förlossningssalen tills vi fått ett familjerum.. Jag får duscha (försöker iallafall), men ganska snabbt blir jag svimfärdig. De hann ta i mig och sätta mig på vessan, där jag bara ser svart framför ögonen.. Jag drar långa djupa andetag för att få mycket syre till hjärnan, och beröms för min egen kroppskännedom.. När jag är lite mera stabil tar jag de längsta och jobbigaste fyra stegen till min renbäddade sjukhussäng.. Sen rullas vi till vårt rum.. Världens tröttsammaste men lyckligaste dag har blivit kväll.. Han vägde 4280g och var 51 cm lång, så det var ingen liten klimp..

De följande dagarna låg vi bara och tittade på den lilla människan vi nu skulle ta hand om.. Så liten, och så perfekt.. Sen steg hans bilirubinvärden (gulsot) och de följdes av dagar med långa amnings och solpass, samt enormt växlande humör med alla hormoner, så när vi äntligen slapp hem lagom till lillajul var lyckan total!

Ps. De har världens godaste glasyrmunkar vid sjukhuskafeterian som MAN FÅR äta varje dag till ettmeddaskaffi när man precis klämt ur sig en människa! =)