Nåjaa, nog med denhär bloggdvalan nu! Det har ju varit bloggala i helgen, vilket jag är lite harmad över att var nu samma helg som William sku ha kalas. Jag sku så jättegärna ha gått, men samtidigt kan man ju inte dissa sitt barns födelsedag heller. Och som jag läst på flera blogga här senast så har jag inte heller någon given person att gå med. Visst, jag sku jag ha kunnat ta med Miiki, men han är nog inte så värst intresserad av bloggala. Ingen i min närmsta bekantskapskrets bloggar direkt heller så sku kanske ha varit lite konstigt att sitta ensam mellan en massa sällskap som kommit dit. Och tar jag med mig någon kompis bara för att så vet jag ju inte heller hur pass intresserad den sku vara av att höra olika nomineringar i olika kategorier. Eller att inte vara så insatt i bloggar överlag och vem som är bakom dem. Jaja.. eftersom jag inte själv riktigt hade passligt ändå fick det vara. Hoppas jag har möjlighet nästa gång!
Ni ska få lite bilder som jag haft på lager och inte hunnit ladda upp den senaste veckan, men först lite funderingar som poppat upp. Det är en del bloggare som slutar nu har jag märkt. Mycket "jag slutade för att jag inte orkade hålla upp nån slags fasad då jag ändå inte blev lyckligare" över alla möjliga sociala nätverk. Men detdär tror jag att är ganska stor skillnad på hur du själv ser på det. Har man stora förvänttningar på sig själv och sin egen prestation i sociala nätverk så tror jag nog att man lätt börjar må dåligt av det. Om du endast fiskar efter likes på instagram oberoende av att du la ner en hel dag på att ta bilder på stranden som den australiensiska modellen jag såg på youtube här senast så kan det ju vara ett jobbigt liv. Om det enda du gör din vakna tid är att bli fotograferad och nojar över ditt utséende så förstår jag mycket väl att man kan bli immun oberoende av hur mycket folk som uppmärksammar ens bilder. Vad är poängen liksom?
Eller om man på Facebook eller Twitter är främst ute efter att synas och höras och vara i centrum av uppmärksamheten och därför har en viss press att ladda upp de snyggaste bilderna, roligaste skämten, citaten eller annars bara konstant dra igång nånslags diskussion. Men jag frågar mig lite varför det måste vara så "allt eller inget"? Känns som att det är många bloggare eller andra slags medieprofiler som stressar sönder sig tills de inte klarar mer och sen bara, F*ck this shit! Men varför stressar man då? Vad är DITT syfte med ditt engagemang på nätet?
Mitt bloggande har aldrig haft något större syfte än att dokumentera vårt familjeliv för framtiden. För att det känns så ovärderligt och häftigt att kunna använda den som tidsmaskin i framtiden då barnen blir stora då man kan flipppa sig tillbaka till vilken specifik tid som helst. Sen om barnen frågar när de lärde sig vissa saker eller när de kunde gå och sådär, det kan jag ju inte hålla reda på så då är det ganska coolt att bara kunna jämföra hur de var när de var små och om de liknar sina barn och vad som helst. Det sku vara jättehäftigt att kunna läsa specifikt om sin egen barndom tycker jag. Så det tar tid av mig nu jo, men jag upplever väl att det ger lika mycket också då jag ibland kollar statistiken och ser att 200 människor orkar öppna denhär bloggen dagligen. Det är inte mycket jämfört med de stora bloggarna, eller ens jämfört med de största finlandssvenska, men det är för mig ändå 200 människor som orkar läsa om vår vardag. Och ibland då jag har något riktigt viktigt, så kommenterar någon och det hjäper verkligen mig i processen. Ibland kan denhär bloggen kanske också vara på gränsen till för ärlig, men jag vill inte slopa några känslor liksom. Jag vill inte endast dokummentera det rosafluffiga och lämna bort allt som är det minsta negativt som jag kan tycka att vissa gör, för då sku det inte vara VÅRT liv eller VÅR vardag. Det är ju inte så jag upplever vårt liv så då vill jag inte dokummentera det så heller. Vissa saker lämnar man ju givetivs bort. Oberoende av hur mycket man känner för sina barn blir man ju otroligt trött på dem också mellan varven, men sådana saker har jag inget behov heller av att minnas då jag helst bara vill att irritationen ska gå över. Så då blir det jag skriver ändå ganska nära sanningen.
Oftast kommenteras det ju inte så mycket här, så det får ni gärna göra mer om ni vill.. =) men det kvittar för syftet är inte att få bekräftelse av andra. Jag har inte energi att göra en massa samarbeten och fila på alla inlägg ändlöst. Jag har två BARN som inte låter mamma blogga speciellt länge åt gången, så då får jag göra det jag kan av de möjligheter vi har. Eller enligt min egen ork och inspiration kanske främst. Men det är SÅ SKÖNT! att inte behöva stressa med att blogga dagligen. Om jag inte har något att säga eller något jag VILL uppdatera så låter jag bli helt enkelt.
Vissa kanske tänker att om jag säger att jag inte har fanttiserat om att ha en stor blogg så ljuger jag, och visst, kanske nångång i tiden och allt mellan varven har jag tänkt att jag ska satsa på bloggen på allvar, för att se hur långt jag kan ta mig med den, men.. Jag vet inte.. Känns inte som att jag har varken tid eller ork att driva en jättestor blogg ändå, så att nej.. Jag är nog nöjd med en lite tråkig alldaglig vanlig blogg liksom.. Ibland har jag mer inspiration och bloggar om något annat än barnen, men för dem som inte orkar läsa det, to bad.. orkar liksom inte riktigt bry mig. Oftast blir det bara en massa snabbt redigerade bilder och flummiga funderingar, men det är ju för oss i familjen jag dokummenterar och min största läsarrkrets tippar jag att är folk som känner oss personligen så att. Whatever, kan jag tycka.
Här te.x kan jag visa vad barnen gjort under tiden jag har bloggat:
Det är mjölkklott och leksaker överallt och alla soffkuddar inklusive de fina vita är på golvet. Kan känna att det verkligen lönade sig att grundstäda till kalaset. =) men å andra sidan rår jag väl för det själv då jag koncenterar mig en längre tid på något de inte kan delta i. Dethär sista skriver jag med ena handen då vanessa envisas med att vara i famnen. Men det är ju såhär vardagen ÄR! inte snittblommor i vas och doftljus på soffbordet. Det hinner vi ju ha sen i livet som alla andra också, men kan tyvärr inte tro att någon men barn i dessa åldrar får "uppfostrat" dem att inte röra. Det hör inte till deras liv och funktion jyst nu. De SKA vara intresserade, lära sig, försöka och hitta på alltmöjligt, men jag kommer antagligen att sucka mig igenom dessa tiden ändå med hoppet om att det en dag blir bättre.
Av vissa har jag fått intrycket att de tror att jag gör dethär för bekräftelse. Att jag vill synas och höras och göra mig själv till nån slags kändis, och det kan jag nu verkligen inte påstå. Men visst är det ju roligt att folk jag inte känner kan känna igen mig. Ibland har något lett brett åt mig på ett sätt som säger mig att de känner igen mig nånstans ifrån, men som jag själv inte har sett förr vad jag vet. och en gång i matbutiken hörde jag ett par tjejer viska att "Det är hon, Vardagen i urskogen" så det är ju lite roligt. Eller det är väldigt roligt att det jag gör uppskattas av någon i allafall. Så att jo..
Det kan väl vara hysteriskt och utmattande om man har för hög prestationspress. Men det kan också vara avslappnat och i princip den enda konkreta hobby som jag kan göra samtidigt som jag är hemma med barnen. Nu ska vi uut! (strax efter att jag torkkat upp mjölken). Vanessa är trött och gnällig och behöver slippa ut på dagsvila. och min bloggtid för nu är slut, så bliderna får ni sen.. =)
Ha en skön fortsatt tisdag..
