Då det blåser medvind

Igår hade vi besök från rådgivningen som var hit och vägde henne och testade diverse reflexer.. Och hon fick väl godkänt för viktuppgången och är nu tillbaka på sin startvikt.. =)

Fammon kom hit och såg efter William sålänge och så kom Mommo hit efter att vi vilat, så då hade lilleman en del program i allafall.. Och på tal om program.. I söndags efter att vi haft besök av Miikis kusin med familj och fammon och sen var och åt till svärisarnas dit gambel mommo och gambelmoffa kom, blev William så uppspelt så han vägrade vila på dagen alls.. Dessutom hade det dragit ut flera timmar från det vanliga så "slipp då" tänkte jag.. Carpe diem, liksom.. Eftersom han då blev trött tidigare på kvällen och vaknade tidigare nästa morgon.. Och tadaa! Dagen har backat två timmar..

Det är andra morgonen som vi vaknat och sitter och äter frukkost kl.9.. Och vet ni, jag är inte ens trött om morgnarna.. Perfekt.. Nu är det inte så jobbigt ifall man har en tid att passa på förmiddagen eller någon lekträff eller så.. Igår sov lillasyster också rätt mycket sammanlagt så det blåser lite medvind som omväxling hos oss..

Eftersom vi degat på här nu i oändligt många dagar ville jag andas lite annan luft änn den som finns inne i huset.. Så vi klädde på oss, packade ner lillasyster i vagnen och begav oss ut på gården.. Vi slängde iväg de förfallna sommarblommorna,sopade trappan, hämtade posten och tog skogsvägen på ca 1,5km tillbaka.. Det lilla gör mycket..





William cyklade lite med sin puky och satt på omvartannat i korta snuttar, men sålänge vi kommer oss runt gör det ingenting.. =)





Osminkad selfie i följeslag av älgflugor..





... Och sen gunga vi lite..





Och så blev det middag och eftermiddagskaffe i höstig muminkopp..

Kom förrästen på en idé igår då jag började fota lite de kläder som damen har för tillfället, att då jag inte bloggat under graviditeten och visat dem då jag köpt dem kommer jag att lägga ut ett inlägg varje gång vi bytt storlek så ser ni lite vad jag panttat på.. Jag har alltså kläder och halare i allt från 50-92 kanske.. Inte så mycket så vi inte måste köpa något till, men en massa reakläder och sånt jag helt enkelt inte kunnat leta vara har blivit hemslarvade och vänttar nu på att damen ska växa...

Ikväll vänttas mera kaffesällskap av svägerska.. Trevligt, trevligt! 😊 Och eftersom vi for ut istället för att plocka upp i köket innan dagsvilan haver vi återigen ett exploderat hus.. Det eviga ekorrhjulet..

Nu tänkte jag powernappa sålänge båda kidsen fortfarande sover SAMTIDIGT så blir det nog bra dethär..

Tvåbarns vardag

Nåjaa.. En ny header fick jag knåpat ihop medans mini-me sov bort mer eller mindre hela kvällen igår, och kara miin var och hälsade på fammon.. Vad tycker ni förrästen? Lika smått rörig som mitt liv verkligen är för tillfället.. =)

Så otroligt kul och givande att få försjunka sig i något eget i ett par timmar ibland.. Utan att någon hojtar ut sina behov eller klottar med något.. Helt fantastiskt tyst.. <3

Vi lever nog allihopa, fast den nya vardagen kanske inte riktigt rullar på som den ska ännu.. Vår lillasyster hade ju sin beräknade ankomst i måndags, fast här ligger hon och sover nu snart 3 veckor gammal..

Den första veckan då jag varit ensam med båda barnen börjar vara till ända, och det har väl varit.. intressant kan vi konstatera. Sköna dagar då vi fått gjort lite här hemma, av det akutaste i allafall och mindre bra dagar då det som borde bli gjort tar en evighet och rutinerna som vi brukade ha innan inte riktigt löper alls.. Och det eviga ammandet.. Som gör mig till en övertrött zombie.. Men ingen har gått hungrig eller haft fulla blöijor eller smutsiga kläder.. Så high five till mig! =) (förutom kanske hunden då, som verkligen borde sköljas av då han luktar så äkligt).. Men överlag blir de flestas behov bemötta här, mina är det ju annat med men det brukar väl vara så hos de flesta..

Det som är lite annorlunda än då vi fick William är väl att jag helammar nu, så det är jag som matar ALLTID.. Dag som natt och man kan inte riktigt dela på den biten.. Har faktiskt inte ens försökt med flaska änn, då jag så gärna ville att amningen skulle fungera denhär gången.. Behändigare är det ju då inget behöver värmas, men om jag sku behöva vara borta från henne nån timme ibland så måste hon ju lära sig att äta ur flaskan..

Förra veckan hade vi besök från rådgivningen och då var hon strax under 4 kilo tillbaka, så hon tyckte att hon gått upp bra och att min mjölk antagligen räcker rätt bra.. Vi har helammat sedan vi kom hem från BB, och där fick hon ersättning en gång då min mjölk inte hann stiga i takt med hennes behov, men annars har vi nog varit självförsörjande.. =)





Lillasyster har badat första gången hemma.. <3






Och varit en riktig liten kelgris..=)









En kelsjuk bebis och en uttråkad William, så är det ungefär mer eller mindre för tillfället.. Han har börjat rada en massa saker nu.. Kan få någon impuls plötsligt och hålla på med det en bra stund, som igår då han radade tomma pilttiburkar på köksgolvet.. Sen är det ju förståss jag som får städa, men att han håller sig sysselsatt såpass länge med något är nog nytt..

Och så har vi förbannat oss hela veckan då fammon blev dundersjuk och åt en antibiotikakur JUST denhär veckan av alla, då pappa börjat jobba och William behöver lite mer action än vad jag kan bidra med alla gånger.. Så vi har nog varit ganska så allena i vårt gråblåa hus.. Men någorlunda klarade vi ju oss ändå.. =)

Från rådgivningen rekommenderar de inte att man raittar runt med en nyfödd till någon större folksamling före 2 månader.. Och jag håller redan på att klättra på väggarna.. =) men kan inte påstå att inskrivning till barnavdelningen lockar så mycket heller, så vi avvaktar tills vidare..

Nästa helg ska vi ändå på kalas till min kusins så då slipper vi ju ur huset åtminstone.. Och besök hos någon där det inte är så mycket folk börjar väl nog vara okej så småningom.. Tänkte jyst på dethär då en viss annan bloggerska från grannlandet har en nyfödd som har hängt med överallt sedan de kom hem från BB i princip.. Till frissan, till dagis och hämta hem syskon, på stan och handla mat.. Nåjaa.. Det bestämmer man väl själv, hoppas de klarar sig undan alla bobbor där de är.. Men det är ju jyst det om man vågar ta risken..

Å andra sidan undrar jag om jag orkar trycka här i ca 5 veckor till utan att slippa iväg nånstans över huvudtaget.. Hade vi ens nära till en cyckelväg sku man ju kunna ta en kort runda med vagnen då vädret tillåter.. Men här finns bara skog, grusvägar och älgflugor.. Oftast.. Och William är inte så värst intresserad i att sitta still i en vagn nåon längre stund så.. Men ut måste vi nog börja komma oss snart om psyket ska hålla.. =) Hösten är dock sådan pissig årstid då det ofta blåser och piskar och regnar..

Idag har vi haft besök av Miikis kusin med familj och deras 4 barn och så åt vi hos svärisarna med gambelmommo och gambelmoffa som sällskap som kom och inspekterade det senaste tillskottet.. Så idag har vi ju haft program minsann.. Såpass så Wilperi skippade dagsvilan då han var så upp i varv (och kanske lite sockerhög) =)..

Men det gör inget.. Kanske han somnar tidigare ikväll då så får vi vänt på dygnet lite.. Det vill bli lite sena kvällar och sena morgnar för tillfället.. För oss kvittar det ju som inte har några dagisbarn, men om man vill träffa andra eller har nån rådgivningstid så är det ju behändigare om vi backar lite..

Imorgon får vi besök från barnrådgivningen så då ska damen vägas igen och mätas och sånt..

Lillasyster har fått så fina kläder av alla så hon har en massa fint att växa i.. Tack snälla! Ska lägga upp lite bilder på en del kläder när jag fått fotat dem.. Sist bloggade jag ju under hela graviditeten om allt vi skaffat då, och det har väl nog blivit minst lika mycket (okej mer) i klädväg än senast.. =)

Men nu ska damen och jag försöka leverera någon föda åt denna 4 personers familjen.. Kan inte påstå att jag har någon vidare inspiration faktiskt.. Något som går snabbt får det bli..

En barnmorskas bemötande vid förlossning

(lååång text, överväg om du orkar läsa ;)..)

Nu ska jag dela med mig av något jag funderat på lite fram och tillbaka på sedan förlossningen..

Hur har ni förrästen blivit bemötta på era förlossningar? Både av personal på förlossningen och på BB? Är ni nöjda eller kunde något ha varit bättre?

Förlossningen med William är jag helnöjd med.. Jag hade världens bästa, peppande och stresståliga barnmorskor, studerande och personal.. Jag blev "påhejad" och berömd under hela förlossningen och efteråt då moderkakan sku ut blev det ju lite kritiskt.. (Läs förlossningsberättelsen högst upp på sidan i menyn under fliken William).. Och där var det väl någon mindre stresstålig som fällde en onödig kommentar om att jag ska sluta knycka och spänna mig då de försökte stoppa blödningen (då jag hade väldigt ont), men annars var alla väldigt positiva, professionella och vänliga. Framför allt väldigt förstående om allt tyckte jag.. Sen var ju vistelsen på BB ett kapittel för sig med höga gulsots värden, växlande hormoner och trött och slö bebis som inte orkade amma.. Dagarna innan då han var piggare hade jag fått väldigt bra handledning i amning och andra nyfödd relaterade tips, så verkligen inget att klaga på..

Under förlossningen har man väl alltid en barnmorska, en eller flera studerande och en läkare vid behov. Så har det i allafall varit på mina förlossningar.. Praktikanterna denna gång var jättehärliga.. Vi slängde några skämt här och var mellan värkarna och jag berättade säkert en massa onödig info medans jag andades in lustgasen.

Den jag hade problem med var barnmorskan, som jag upplevde hade en väldigt passiv inställning mot mig redan från början.. Nu minns jag inte exakt när hon kom in i bilden, då det var studeranden som la mig i kurvan och gav mig lustgasen och då jag denna gång valde att avstå från alla bedövningar så gissar jag att hon kom in ganska precis innan jag sku börja krysta.. (Hela förlossningsberättelsen finns längst upp i menyn under fliken Lillasyster)

Då var jag redan lite över min smärttröskel fast jag själv upplever att den är rätt hög och hade begärt en till koll på hur pass länge det är kvar som jag måste hålla emot.. Värkarna var på hela tiden utan mellanrum och jag hade denhär gången ett sånt fruktansvärt tryck neråt så det blev inte till nånting med några krystvärkar..

Jag hade vetni en plan om att jag sku klara mig med lustgasen till slutet och efter att ha sett flera säsonger av "one born every minute" så förstod jag att man ska krysta så som de instruerar där. Det gör dom här också och antagligen alla andra ställen också. Då man alltså får lov att krysta så håller dom i dina ben, du ska fatta tag i knävecken, dra ner hakan mot bröstkorgen och försöka koncentrera styrkan ner mot baken och ta i utaf helv*te.. Det hade jag alltså tänkt..

Men i det skedet som jag fick grönt ljus kändes det verkligen som om någon eldar mig med en tändare inifrån.. Jag hör hur hon instruerar mig ett par gånger om hur hon vill att jag ska göra, men smärtan gör att jag bara vill skjuta ifrån mig benen och andas in lustgas och hoppas att det lättar i någon sekund så jag får in lite luft och krafter att krysta med..

Det får jag inte, och efter ett par misslyckade försök blir barnmorskan skitirriterad på mig och fäller kommentarer som "Nu,hej!! Du bara motarbetar dig själv när du gör sådär" och "Nu får du nog ta och ändra taktik" och vid ett tillfälle hörde jag henne säga att "Nu gör du nog fel"..

Jag blev så genuint förbannad, då jag i mitt livs smärtsammaste ögonblick mer eller mindre får lite panik då det känns som att, utan att tänkka på smärttan, verkligen inte som att ungen ryms ut, som att den på nåt sätt fastnat eller nåt, och det enda hon kan göra är att stressa mig till max med sina instruktioner och sin attityd. Jag lyckas vråla att "jag inte kan kontrollera kroppen längre, det enda jag vet är att hon MÅSTE UT NU!!!

Jag lyckas grabba tag i mina knäveck och klämmer bäst jag orkar och lite till, gång på gång tills huvudet plötsligt kommer ut, sen klämmer jag i ännumera då jag bestämt att hon ska ut precis nu, och ja.. Ilskan mot människan antar jag hjälpte mig lite men jag hade nog ärligt klarat mig utan den också..

Hela denna process är ju ingen långdragen historia, utan 3 timmar och 49 minuter efter vattenavgång är hon ute, varav bara ett par timmar jag varit på förlossningen och haft värkar.. Min kropp jobbar på så helsikes intensivt när det väl börjar så jag helst skulle bromsa lite.. Det sku få ta nån timme längre och värkarna sku gärna få ha lite mellanrum, men sånt får man ju inte välja.. Har dock aldrig behövt klocka värkar då dom varit sådär pang på redan från början..

Trodde bara att jag skulle uppleva krystvärkar denna gång, och kunna styra kroppen lite bättre, men när smärtan kom ikapp blev det plan Ö liksom.. Då är det ingen skillnad hur jag tänkt då det trycker på sådär.. Rekommenderar också inte att klämma ut 4+ kilo utan bedövning.. Det var inte så nice.. Och förvänttar mig inga fanfarer av varken barnmorskan eller någon annan heller för att jag gjorde det, men man sku ju tycka att hennes attityd sku släppa efter att hon var ute om det nu bara handlade om det att jag krystade "fel".

Det gjorde den alltså inte. Kan man förrästen föda "fel" vaginalt? Nåjaa.. Då hon var ute la dom henne på bröstet och tyckte att jag sku försöka amma.. Efter några minuter börjar hon UTAN förvarning att trycka på magen för att få ut moderkakan.. Efter ca 5-6 gånger blir jag less på det och ber dom ge barnet till Miiki.. En sak i gången.. Kan ju inte amma på samma gång vi ska ha ut allt..

Förra gången bad de mig att krysta ut den sku jag minnas, men nu sa ingen nåt. De bara tryckte j*vligt hårt gång på gång.. Till sist kommer den ut och halleluja tänkker jag, nu är det över med all smärta..

Men det är det inte.. Tydligen finns det två hinnor därinne nånstans och en har då lämnat kvar dit.. F*n vill jag skrika.. Och ser hur hon tar sats för att fortsätta tynga skiten ur mig..

Då får jag helt enkelt för mycket av henne.. Jag förklarar för henne att jag vet att det är nödvändigt och oundvikligt, men hon måste väntta på min tillåtelse innan hon trycker för jag orkar bara inte mer nu.. Hittils har hon också gnällt upprepade gånger på att jag spänner magmusklerna då hon med hela sin tyngd trycker mig på magen.. Vad annat kan jag göra då?

I samma veva kommer den tillkallade läkaren och frågar hur det går, varpå hon meddelar trotsigt att "jodå.. Det går väl någorlunda men någon förbjuder mig att göra det som behövs".

Ingen medkänsla eller förståelse för att jag faktiskt har fruktansvärt ont what so ever, och ingen förståelse eller ursäktande hur obehagligt det än blev med moderkakan och allt och framförallt inget beröm en endaste gång under hela förlossningen.. Vad är liksom problemet?

Om det sku bli kritiskt vid något tillfälle förstår jag att de måste utföra det som måste göras för babyns bästa även om det gör ont.. Varesig det då handlar om att bli klippt, eller hjälpa med sugklocka och allt vad det nu finns eller akutsnitt eller vad som helst enligt situationen, men i detta fall lades inte ens en elektrod fast på hennes huvud då det gick så snabbt antar jag.. Så det var aldrig nån panik, förutom i mitt eget huvud då..

Läkaren plockade bort rester med några instrument och konstaterade att inget behöver sys, men att vi måste fortsätta att trycka på magen en gång i timmen för att se om det blöder något mer.. Om det inte gör det är alla rester ute förstod jag..

Denna barnmorska ska alltså fortsätta att besöka mig en gång i timmen tills de byter skifte och någon annan fortsätter.. Vid nästa tillfälle hon ska trycka på magen har musklerna redan blivit sjuka efter dagens drabbning så jag ger ifrån mig et plågat ljud när hon trycker, varpå hon säger att "du måste tänkka att det är för ditt eget bästa. Inte vill du väl gå omkring med rester kvar i kroppen", med en ampper besvärad blick.. Lyckligtvis hinner hon inte fler gånger innan hon slutar för dagen..

Det blir sannerligen intressant att bemöta henne då hon ska gå igenom förlossningen med mig efteråt och se vad hon skrivit i förlossningsbrevet tänkker jag, men för det skickar hon praktikanten.. Som ursäktar henne och säger att hon haft så svårt att vara då hon var så hård mot mig.. Eh.. Jaha, men varför kan en människa då som observerat antagligen hundratals förlossningar då hon nog inte hade jättemånga år kvar till pensionen inte komma och säga det till mig själv då? Och hur kommer det sig från första början att en med så lång yrkeserfarenhet kan vara så oprofessionell? I förlossningsbrevet är det dock förklarat helt okej tyckte jag..

Jag möter henne i matsalen ett par gånger en annan dag, och då undviker hon mig tydligt och vänder bort blicken.. Att sånt..

Nu har jag ju lyckligtvis en annan förlossning i bagaget att jämföra med, så att jag vet att min prestation räcker för mig.. Att den duger gått och väl, och sålänge jag fått ut henne på ett eller annat sätt så skiter jag i vad någon annan tycker.. Att jag psykist bestämt att inte ta åt mig av dethär.. Och att jag faktiskt inte kunnat göra det bättre.. Men det säger jag, att hon inte hjälpte mig på något sätt.. Upplevde bara att hon stressade mig, så hon förbättrade verkligen inte upplevelsen av min andra förlossning..

Tänk på det ni om det är någon barnmorska som läser dethär.. Ord som "du gör fel" eller "nu måste du göra såhär" när det är omöjligt får en att känna som att man underpresterar. Och även om det är ert jobb är det vår upplevelse.. Som vi bara går igenom så många gånger som vi får barn, så du kan bara välja att göra den bättre eller sämre för någon..

Och ni som ställer er för att leverera bebis till världen, ta ingen skit! Låt ingen få er att tro att ni är mindre än "short of amazing" ni har jyst tryggat världens framtid..

Peace out!





(Bilden är googlad..)

Detta är ingen kritik mot kokkola BB! Förra gången vi var där var allt heelt huippu, och denna gång hade jag den bästa av dom bästa rumskomppisar som verkligen lättade upp stämmningen, samt väldigt kunnig personal vad gäller amning och sånt. Barnmorskan i fråga kan säkert ha bidragit med bra förlossningar också, min var nog tyvärr inte en sådan och därför har jag inte mycket till övers för henne heller..

När tre blev fyra

Hej, hej!

Nu är vi hemma i skogen igen med lillasyster och har lite landat kan man säga.. Vår pappa är fortfarande hemma denna vecka, men på måndag börjar vardagen påriktigt..

Får se då hur det går, då lillasyster är fastklistrad i mig och William är svartsjuk.. William var nog också kelsjuk som bebis, men denhär damen tänker då inte alls bli bortsatt i någon löjlig sitter, vagn eller babynest.. Dessa funkkade rätt bra åt William, men får se nu ifall bärselen blir det vi måste köra på..

Ifall man får henne att somna djupare så går det att sätta ner henne i vagnen men annars hojtar hon nog till direkt.. Inte en chans att man får käka frukkosten ifred fast hon precis blivit bytt på och matad.. Då vill hon bara vara nära.. Eller att man sku få dricka kaffet själv om vi har besök.. Det är ju mysigt på alla sätt, men har man fler barn sku det ju vara nåt att kunna prioritera det andra ibland också..

Det är inte så bara att få en tvååring att väntta i alla lägen, då jag själv ibland blir störd på att hon kan köra timmars pass då hon sysselsätter mig till max och man tillsist får inse att chips och glass blir dagens middag då det kommer till mina behöv.. Sånt som inte behöver tillagas.. Då jag på något vänster har fått willam att äta lunch innan han sover middag blir mat till mig aldrig gjord och jag till sist måste börja knappra på nåt..

För tillfället känns det rätt hopplöst att få vardagen att löpa ensam.. Men ja tror det börjar gå bättre efter hand.. Hon växer hela tiden och då hon börjar stöda sitt eget huvud så blir nog bärselen vår bästa vän tror jag..

Det jag märkt tydligast skillnad på att bli tvåbarnsmamma, än då vi fick William är att jag konstant har dåligt samvete för något.. För att jag inte hinner prioritera William mer, eller för att jag finner det svårt att göra normala saker som te.x att göra lunch.. Har gjort en massa mat till william i frysen som bara är att värma men det känns så dåligt att hela tiden värma.. Och sku jag få lagat något sku jag också antagligen få ätit..

Nu har ju Miiki varit hemma, så han har hjälpt mig mycket, men det är ju klart att hon ska börja med sina amnings marathon jyst på eftermiddagen då hon helst sku kunna sova lite.. Miiki har ju mest haft William med sig ute på gården så jag har försökt klara mig själv så gott det går och öva lite inför nästa vecka då jag på något sätt måste få vissa saker gjorda. Lägger jag ner henne för att göra ett par smörgåsar till mig själv har hon nästan skrikigt sig hes och så.. Jag är liksom hela tiden lite stressad..

Nåh.. Passar på att sova lite mitt på dagen då lyckligtvis båda barnen oftast sover ett par timmar i streck.. Fast då blir man ju rätt seg resten av dagen.. Bebisbubbla indeed..

Det som å andra sidan är helt huippu är att vi fått en till sjusovare som kompletterar resten av familjen rätt så bra.. Hon vaknar endast två gången om nätterna för tankkning och sover verkligen djupt däremellan.. Och William vaknar inte fast hon gråter på natten.. Han har väl blivit van med hennes ljud..

Och amningen sen.. <3 som för tillfället funkkar fiint!! Jag inbillar mig i allafall att hon får tillräckligt då hon är nöjd och sover nästan hela nätterna.. Imorgon får vi besök från rådgivningen så då får vi se om hon gått upp nåt..

Till sist får ni se lite bilder från BB..
Förlossningsberättelsen hittar ni förrästen högst upp på bloggen under Lillasyster..

Ingen bra dag..

Fortfarande är vi hemma.. Och jag är så genuint trött på dethär..

Varje morgon jag vaknar tänker jag f*n för dethär.. F*n för att jag inte har någon aptit mera.. Det är så trångt i magen så jag inte känner någon vidare hunger.. Kan inte äta någon varm mat så de senaste dagarna har det blivit mest bröd och frukt för mig.. Kan i allafall inte tillreda maten.. Tur att jag gjort mat färdigt åt william så vi har att värma ibland.. Och så gör fammon mat och ringer efter oss ibland så jag slipper.. Priceless!!!

F*n för att jag konstant vill spring på vessa som om jag hade urinvägsinfektion då blåsan antagligen inte heller har mera rum.. Det är inte bara lite obekvämt, det är ett lidande.. Orkar inget, vill inget och är uttråkad till tusen.. Går mest bara och plockar undan så vi inte ska stöka till det allt för mycket här hemma och viilar ett par timmar med William om dagarna så jag blir ännu mera trött..

F*n för läkaren som drog upp mina förhoppningar då jag högst antagligen lallar på här till måndag och nästa ultran.. Och eftersom jag har tid på eftermiddagen läggs jag antagligen ändå inte igång på måndag.. Utan en annan dag.. Gud vet när.. Beroende på hur fullt det är antagligen.. Vid rådgivningen sa de att dom brukar göra det på morgonen..

F*n för ännu en vardag att parera en energisk snart tvååring ensam.. Orkkkaaahhh!!! Idag är jag arg, med leido till tuusen!!

Har inget positivt att komma med då det ända jag kan tänkka på är att slippa och föda så jag kan röra mig normalt, äta normalt och inte lägga hela dagarna på att ränna till vessan.. Det blir nog greijer det..





Någon av de förhoppningsvis sista magbilderna för denna gång..

Dessutom märker William att något ovanligt är pågång då han har världens mamisperiod på G.. Det första han frågar efter då han vaknar är Pappa!? Och hela dagarna går har med jämna mellanrum och frågar efter pappa men sen när han väl är hemma duger han inte.. Om det inte handlar om att han slipper ut å köra traktor med honom..

Knepigt sånthär... Det enda jag vill är att hoppa i bilen och styra mot kokkola, men kommer ändå att fundera konstant hur han har det här hemma.. Och eventuellt orkar han inte vara så långa stunder och besöka sen på BB heller..

Vet ju att fammo kan nästan lika bra som jag.. Och att han är van med henne.. Men då han ju är så van att jag alltid är hemma nu.. Nå.. Kanske det börjar gå bra sen efter en dag med pappa..

Hursomhaver, babyn ska ut nångång snart förhoppningsvis så, Hello!!!! Orkar inte mer nu..

Gårdagen

Igår började vi dagen såhär...




Och sen cycklade vi till fammos..




William har blivit jätteduktig med Pukyn.. Här går det går undan, kan nog konstatera att något skett i utvecklingen på 1 år och 9 månader.. =)

Då vi var vi fammos berättade hon om en konstig dröm hon haft.. Om att min gravidmage var borta, och jag hade sakt "jag vet.. Bebisen ligger nog ganska lågt nu".. Och sen hade jag fött hemma hos dem då vi var där.. Och ett par timmar senare började hon krypa och sku bara ur sängen.. =) och så hade tydligen två bruna kor kalvat också.. Och precis som hon berättar om drömmen ser vi att en brun ko precis kalvat i hagen..

Såg nog efter nog ifall vi sku hitta en till, och vänttade lite mer spänd på kvällen än tidigare.. =) konstigt när detaljer från drömmar ibland slår in.. Men ingen bebis gjorde entré, trots rätt så starka sammandragningar senare på kvällen..

Och så var Emma hit, (Miikis brors sambo, skriver jag Emma är det nog henne jag menar) och jo, vi är två Emmor här.. En gift och en tillsvidare ogift.. ;) vi babblade bort kvällen.. Bra med sånt så man inte behöver fundera så mycket och mer bara får tiden att gå..

Nu ska vi få ij oss nån frukkost.. Sen vet jag inte.. Va tråkigt sånthär.. Är verkligen skitdålig på att väntta på något..

Rastlöshet

Venetsiaden är firad.. Vi var först hos mammas och sen fortsatte vi till min faffas villa och smällde lite raketer.. William var inte alls rädd, och behöll sina peltors på för engångsskull.. "Mei pam pam" sa han bara.. =) Och mysigt var det ju..





Igår har jag städat vidare och skurade så svetten rann.. skulle städa ur ugnen, men vi hade inget rengöringsmedel, så synd då.. =)

Och så blev det gjort lite kyckling och ris att frysa in och värma åt William då jag inte är hemma.. Och sen då vi nyss kommit hem också.. Bra att ha något som går snabbt ibland..





Så nu börjar jag verkligen vara rastlös.. Allt är städat och klart.. Väskan är klar.. Bara att slänga i det sista.. Om jag inte slipper iväg snart måste jag ju göra om allt då det aldrig hålls städat här.. =) Nog för att jag vet att det knappast ser likadant ut då vi kommer hem, men det skulle nog passa mitt samvete bra att åka nu..

Vad ska jag hitta på idag då? Förutom att bita på naglarna och kolla FB och instagram 1000 gånger i farten? Kanske jag sku skicka Miiki och hämta detdär rengöringsmedlet till ugnen då han kommer från jobbet, men nu före då?

Har mer och mer värkar nog och slemproppen fortsätter att lossna.. Men det känns nog segt.. Lägger jag mig ner och vilar försvinner de efter en stund och jag har inga större problem att somna.. Så de är nog bara förvärkar fortfarande..

Fast sist hade jag inga förvärkar alls.. Blev rastlös efter sista kontrollen på sjukhuset då de sa att vi redan är 3 cm påväg och sen tog det ca två veckor och pang, så for vattnet och fem timmar och tolv minuter senare var han född..

Nu har jag en massa mera krämppor som foglossning hit och dit, åderbrock på de konstigaste ställen, samt att man verkligen känner att bäckenbotten musklerna är sämre då allt skaver och trycker neråt bäckenet.. Har om möjligt lite mindre vätska i fötterna, men annars har det nog varit lite jobbigare denhär gången..

Även förlossningen gick ganska "nett" senast.. Får se hur jag känner nu när det river igång och om det går snabbare eller om jag får gå där och uthärda helvetet i evigheter.. =) fast vi borde ju vara bättre påväg än senast, så tror nog att vi inte behöver väntta så mycket när det väl har börjat..

Skulle inte ha varit så rastlös denhär gången heller om det inte var för läkaren som sa att "vi sätter en tid åt dig om två veckor, men jag är ju nog ganska säker på att du kommer in innan dess", det är då en vecka sedan nästan nu.. Sist var jag iver och de var mer lugna och sa att "tja det kan hända imorgon eller om ett par veckor" no hätä liksom.. Så nu var jag inställd på att även om jag är öppen rejält denhär gången också, så kan det ta sin tid.. Men då en annan är så säker och kommenterar så.. "4 cm, det brukar man ju vara när man kommer in och har ont nästan" och "ta inte för lång tid på dig hemma sen, dethär kan gå snabbt"..

Hur som helst är jag taggad.. Vill att hon ska komma ut nu så vi får träffa vår lillasyster.. Vill ha kroppen tillbaka och försöka få igång amningen.. Vill påbörja det nya kapittlet i våra liv..