Vanessa

Förlossningsberättelse:

Den 8 september 2014

Vi hade precis stigit upp, klätt på oss och ätit frukkost. När jag skulle föra bort kaffemuggen hände något som jag i mitt huvud förklarade som att resten av slemproppen som lossnat eller att vattnet har gått. Efter att jag tagit riktning mot toaletten hojtade jag åt Miiki att vattnet jyst gick..

Han ringde sin mamma som kom över för att passa William medans jag tvättade håret och plockade ihop det sista. Det komiska är att vi jyst idag sku iväg till sjukhuset till kl.13 för en tillväxtultra då hon i vecka 37 upskattades redan vara 3,5 kilo och dom då bedömde att hon får 2 veckor på sig att komma ut självmant eller så spräcks hinnorna eftersom riskerna för henne stiger då hon helt enkelt blir för stor.. Var i vecka 38 (37+6) (Jag frågade också ifall det kan påverka storleken om man äter mycket socker då man är gravid, men fick då som svar att isåfall sku bara babyns blodsocker vara högt, men nu är alla värden över kurvorna så det är nog mera genetiskt). Om jag hade en riktigt liten man kan det bli normalstora barn men inte av oss två, skämtade vi..

Klockan var nu alltså 11, då hon bestämde sig för att göra entré 3 timmar innan eventuell igångsättning.. Nu hade jag inga värkar alls änn, med William kom de igång nästan genast efter vattenavgång..

Vi kom iväg, och in till förlossningsavdelningen där jag anmälde mig.. De frågade ifall jag hade onda sammandragningar änn, då de hade någon annan i kurvan för tillfället, och nej jag klarar mig en stund menade jag, men jag var upp 4 cm sedan två veckor tillbaka då på ultran och min förra förlossning tog 5 timmar så ganska snabbt ska här kurvas tyckte jag.

Vi vänttade ca 20 min. och så sattes jag i kurvan av en studerande.. Inom de nästa 15 min. drog sammandragningarna igång utan dess like och innan halvtimmen som kurvan skulle ta var över vrålade jag efter lustgasen..

Vi kom till en förlossningssal, jag fick byta om och hittade lustgasen. Den hjälpte för sammandragningarna och höll mig lugn mellan dem.. Kände mig väldigt självsäker i det jag höll på att göra.. Blev undersökt och konstaterades vara 6 cm öppen..

Denna gång hade jag bestämt mig för att klara mig med endast lustgasen, då  jag förra gången fick livmoderhalsbedövningen och sedan i krystskedet inte kände av några krystvärkar riktigt.. Jag fick mer bara göra som de sa att jag skulle, men kände inget definitivt som vissa säger att kroppen jobbar på och man bara vet hur man ska göra..

Fortsatte med lustgasen, och jag och Miiki gissade hela tiden vilket klockslag hon sku födas på. Jag fick en kanyl isatt då jag förlorade nästan 2 liter blod senast och nån medicin som ska göra blodet tjockare eller så att det koagulerar vid eventuell blödning..

Vid nästa kontroll var jag 8 cm påväg, och nu började det verkligen kännas.. Men snabbt hade  det framskridit ca 3 timmar efter vattenavgång..

Jag andades på bra och kände fortfarande att jag hade kontroll över allt, fast värkarna blev värre och värre.. Vid nästa koll var jag 9 cm med en kant kvar upptill.. Andades in lustgas som om jag fått betalt för det, för nu började det bli outhärdligt..

Värkarna hade inga mellanrum mera, utan byggdes upp, och då de tidigare hade släppt direkt efter att de varit som värst började de nu istället trappa ner och sen igen uppen tillbaka.. Helt hemskt eftersom det inte gav mig mycket till andrum.. Begärde snart en till koll, mest för att få någon tidsram om hur länge det är kvar till "finalen"..

Läget här ganska oförändrat, och jag visste inte konkret hur jag sku orka med domhär värkarna mera.. Och nu tryckte det verkligen på.. En annan barnmorska kom in och de försökte massera bort kanterna då begreppet "att försöka skita ut en stol på tvären" fått en solklar innebörd hos mig..

Kände härefter inte av några krystvärkar mera utan trycket neråt var så fruktansvärt hårt så jag nu fick lov att krysta och tog i för allt vad jag var värd.. Dom försökte förklara för mig hur jag borde krysta, att jag inte ska skjuta ifrån mig benen då dom håller i dem, utan ta tag i knävecken, dra hakan neråt bröstkorgen och försöka koncentrera styrkan neråt baken men nu var det som om någon stod och eldade på mig med en tändare innifrån.. Ungen ska ut NU!!!

Jag fick tag i knävecken och tog i för allt jag var värd. Kunde inte ha någon teknik alls utan klämde i gång på gång och skerk rakt ut, mer eller mindre i panik av att det inte kändes som om det sku gå vägen. Och då plötsligt är huvudet ute. Det spänner på så otroligt hårt så jag tror jag ska svimma och så tar jag i ännu mera, för såhär kan jag inte ha det en sekund till. Trycket släpper och ut kommer världens finaste tjej kl.14:49, med överraskande mycket hår på huvudet. Hon gråter genast och lugnar sig snabbt när hon slipper upp på bröstet..

Lyckan är total. Vi har gjort det igen.. Vi har två underbara barn..

Lillasyster vägde 4120g och mättes till 51 cm..

Sen blir det tryckt rätt så många gånger på magen för att få ut resten då.. Någon hinna lämnade kvar dit också, så efteråt känns å trycks det varannan timme ungefär och jag får någon medicin som ska föra ut resterna.. Inget behöver sys, och jag är såpass pigg så jag orkar gå till rummet..