William är minst sagt intensiv.. Han är den gladaste och nöjdaste ungen i världen som glatt studsar på i sin hoppgunga, äter duktigt och tränar intensivt på att hitta sina knän och åstadkomma någon slags krypposition, för att sekunden efter vägra äta, skrika rakt ut av missnöje tills man lyfter sin feta bak ur soffan och hittar på någon ny underhållning åt honom.. Jag gör oftast min egen frukkost till ljudet av konstant gnäll och äter till vrååål.. Imorsse blev jag så frustrerad så jag dambade ner ett fat i köksbänkken med sådan kraft så det sprack.. Oops..
Inser nu att det låter som om jag vore lataste morssan i världen som bara måste "orrrrkaaaaah" med mitt barn, men man kan omöjligt förstå hur ett spädbarn kan tömma ens energi oberoende av hur mycket du sovit, innan man faktiskt har ett.. Att konstant underhålla, trösta och ge i princip hela dig själv till en annan människa dygnet runt kan minst sagt vara utmattande..
Jag har själv valt att få barn, han är mitt ansvar.. Men jag tänker inte "sugarcoata" föräldrarskapet som jag tror att så många gör.. Att rapportera på facebook, instagram, bloggen eller andra medier när man är "lyckliga familjen" men sen aldrig i livet hysa något om när det krisar... Såna människor blir fejk för mig.. Klart man ska uppdatera och blogga om positiva saker, men glömmer man att jämna ut det med något "real" blir det inte trovärdigt.. Det finns också en väldans massa man faktiskt inte måste dela med sig av på internet, sen är det upp till var och en att bestämma var ens gränser går.. En annan som bloggar om hur livet är påriktigt är Linn
Så såhär är det nu hos oss för tillfället.. Det är så svårt att egentligen förklara, för hans envishet är så gulligt slående lik min och Miikis, så vad vänttade vi oss, liksom.. =) med ren kärlek, sömn och litervis med kaffe ska vi nog också ta oss igenom denna tid.. Undrar bara hur det blir om fler viljor adderas till denna familj.. =)
Vi är båda ganska starka karaktärer, Williams pappa och jag, som kör vårt eget race tills vi tramppar varann på tårna.. Sen grälar vi häftigt där båda strider lika hårt för sin egen vilja, men tillsist måste vi helt enkelt kompromissa.. Det gör inte William.. Och hans vilja är dubbelt så stark som vår tillsammans.. Jyst saying.. Det kan bli hårt med många såhär starka viljor i denhär klanen..
Behöver jag säga att jag förutspår hans trotsperioder att vara "aika paha" då vi helst hålls hemma för omvärldens skull.. Eller, så blir det hur bra som helst.. Fast jag tycker mig känna honom rätt så bra om dethär är vad han åstadkommit på 5 månader, fast man kan ju alltid hoppas..
Det som jag prisar gudarna för är att han har stenklara rutiner numera, och kan tillochmed vara lite flexibel vid behov också.. Vi vaknar vid 9 (ingen hos oss är morgonpigg, thank god!!) och äter frukkost och leker ett par timmar tills han börjar gnugga ögonen 2 timmar senare.. Sen vilar han ca en timme (oftast jag också för att orka hela dagen).. Sen donar vi ett par timmar till och äter potatis&grönsaker och lite fruktpure.. och så brukar vi ta en vagnlenkki på eftermiddagen..
Då kan han sova t.o.m 3 timmar (och mamma "får" städa svinstian vi bor i).. Sen orkar han vara vaken och tankkar lite mera potatis tills kl.21 då han oftast själv blir gnällig.. Skulle han inte sova sådär mycket vet jag inte hur jag skulle orka, han är on/off.. Väldigt intensiv all vaken tid, men när han väl sover är det lite som väcker honom..
Vi har faktiskt inte behövt vaka en enda natt med honom ännu, så svårskött är han inte, men dendär viljan.. =)
Idag hittade vi dock en highlight och var med fammo på kaffe till nyöppnade citymarket i kokkola..
Nu ska jag försöka hitta någon sömn brevid den älskade tröttsamma krabaten.. Uppdatering utlovas när Willis tillåter det, alltså typ aldrig.. =) Nighty night!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar