Hej å hallåå!!

Nåjaa.. Nu var vi här då ännu en gång.. Då bloggen fått noll tid på månader och man undrar om man bara borde lägga ner den.. Men det tycker jag ändå inte.. Detta kommer aldrig att bli till någon toppblogg, men ibland kommer insprationen tillbaka å då kan jag bra fortsätta.. Då jag tycker att det är roligt.. Och mest för att dokumentera Williams första tid..

Men det som varit Williams första månader har också varit mina första månader som mamma.. De kan jag betrakta som sjukt internsiva, men lika kärleksfulla.. De har krävt nästan mer energi än jag har att ge, och jag har helt enkelt slutat räkna de gånger jag biter ihop så jag tror tänderna ska braka och lugnt räknar ut det värsta.. William är överallt, smakar på allt och river i allt.. Och ibland undrar man nog hur man ska klara sig med förståndet i behåll.. (Vi kan eventuellt anta att denna familj ej expanderas på minst ett par år till) ☺️ Då man får kommentarer från rådgivningen i stil med "oj, hä va kvikk an ein hä" där jag antar att de träffar en och annan unge om dagen kan man nog anta att jag har att göra om dagarna.. =)

Däremellan myser vi massor, bygger med klossar, ser på Timmy lamm och tar en vagnlenkki med Tim som sällskap.. Vi matar kaniner och sorterar både det ena och andra och tvättar, diskar och äter som vanligt.. Så det positiva väger ju helt klart tyngre än det negativa.. William är bäst i hela världen, och jag sku göra vad som helst för honom.. Utan tvekan.. Men energisk är nog bara för namnet på denhär snart 11 månaders gossen..

William är så lik mig själv så det nästan blir lite jobbigt ibland.. Han upplever med hela kroppen och är därför konstant blå på olika ställen.. Han förstår helt enkelt inte vad försiktig är.. Jag älskar att han är orädd och bara kastar sig in i lekar när han tycker att något är intressant, men i det tempo han har blir nog mamma lite trött.. =)

Gör han något fel och jag säger till, skiter han i det fullständigt.. Höjer jag på rösten för att märka ut att jag menar allvar "träätär" han på mig lika mycket tillbaka.. Ibland känns det som om han redan har övertaget.. =) men då är han ju ganska liten änn så vi får hoppas att han börjar lyssna då han kan prata.. Man kan ju alltid hoppas.. =) men lik mig till personligheten så på pricken..





Han har inget tålamod över huvudtaget, och har man själv inte 11 syskon och är van vid energin i en småbarnsfamilj har man inte behövt särskillt långt tålamod.. Nu behöver man.. Kilometervist.. Och det är också något som tar tid.. Att lära sig att leva som den mamma man vill vara..

Folk förstår inte riktigt alla gånger heller när de frågar hur det går med killen.. "Jo det går bra, men har aldrig haft så mycket att göra i hela mitt liv".. För vad gör vi om dagarna? Inget utöver det vanliga, men lyckas man tjuva åt sig en kaffepaus medan han plockar på med något är det en ren lyx numera.. =)

Visst är det jag (och hans pappa) som fört honom till livet, men det betyder inte att man automatiskt kan knäppa på "mamma mode" direkt de ploppat ut.. Det är något man lär sig vartefter..

Och när man lite börjar känna att man har dethär nya livet under kontoll då ser man de små sakerna..Hur förskräckligt bra man har det.. Med friska glada barn fulla av energi.. Tills allt vad trotsålder heter då förståss.. =) Det ser bara så väldigt mycket enklare ut utifrån.. Innan man själv är där.. Och så är det ju ganska stor skillnad på barn också.. En del är lite försiktigare.. Och en del är, som William.. =)

Det är dock en ganska stor kontrast till mitt gamla smyghippieliv "åka vart jag vill, vara så länge jag vill, äta när jag blir hungrig". Det funkkar nog inte i någon barnfamilj.. Men så lite tid som jag lägger på mig själv nu (förutom träningen) trodde jag kanske inte när jag vek högar av kläder i storlek 50..

Fast nu när jag hittat någorlunda fotfäste igen och kan planera får man börja jobba på det igen.. En spakväll hemma ibland kanske? Inget jag ens tänkt på på evigheter..

Under tiden har bloggen och det mesta annat fått ge vika... Jag har för min egen del inte sett nån vits i att dokumentera dessa månader då jag inte haft ork "fö fäm pänn".. Man ser inte allt så positivt så man entusiastiskt orkar blogga om allt och överleva och så har en del andra saker utöver vardagsrumban inträffat så ni har snällt fått väntta ut oss.. =)

Vi har bland annat fått ta farväl av min älskade mommo.. 91 år blev hon, vilket låter rätt så dement och gammalt borttynande, men hon var nog verkligen allt annat.. Enda större "fel" hon hade var synen som blev sämre efter hand, men sinnet och hörseln var det inget fel på.. Vi var och hälsade på henne en eftermiddag, och då hon skulle komma in från balkongen och steg snett, vartefter hon ramlade med huvudet i balkongräcket.. Där började hennes hjärnblödning..

Förståss ska de poängteras överallt att hon har en sådan hög ålder och ingenting görs på en evighet.. En vecka hade hon blödningen innan så mycket som en hjärnröntgen gjordes, och då opererades hon i uleåborg.. Vi var ganska mycket med henne eftersom hon bara har mig och mamma, och mina två kusiner kvar i livet av hennes familj..

Och sen efter operationen som lyckades bra, misstänker de en propp.. En eftermiddag blev hon bara okontaktbar och låg på sjukhus och åldringshem ett par veckor till innan hon slutligen somnade in..





Starka fina älskade mommo! Med oss i våra tankkar för evigt!! Jag är så glad att du fick träffa William.. <3

Så att sånt.. Jag håller fortfarande på och tränar och donar.. Har min PT och hon ger program och feedback och sånt..
Det går rätt hyfsat och i dagsläget väger jag 78 kilo.. 8 kvar tills mitt första mål.. Meaning, att jag inte vet exakt vad jag ska väga, men nånstans i normalviktskategorin ska vi hamna både vad gäller BMI och mått överlag..

Det var allt från gråblå huset i skogen, over and out! =)