Om syftet med att blogga

Nåjaa, nog med denhär bloggdvalan nu! Det har ju varit bloggala i helgen, vilket jag är lite harmad över att var nu samma helg som William sku ha kalas. Jag sku så jättegärna ha gått, men samtidigt kan man ju inte dissa sitt barns födelsedag heller. Och som jag läst på flera blogga här senast så har jag inte heller någon given person att gå med. Visst, jag sku jag ha kunnat ta med Miiki, men han är nog inte så värst intresserad av bloggala. Ingen i min närmsta bekantskapskrets bloggar direkt heller så sku kanske ha varit lite konstigt att sitta ensam mellan en massa sällskap som kommit dit. Och tar jag med mig någon kompis bara för att så vet jag ju inte heller hur pass intresserad den sku vara av att höra olika nomineringar i olika kategorier. Eller att inte vara så insatt i bloggar överlag och vem som är bakom dem. Jaja.. eftersom jag inte själv riktigt hade passligt ändå fick det vara. Hoppas jag har möjlighet nästa gång!

Ni ska få lite bilder som jag haft på lager och inte hunnit ladda upp den senaste veckan, men först lite funderingar som poppat upp. Det är en del bloggare som slutar nu har jag märkt. Mycket "jag slutade för att jag inte orkade hålla upp nån slags fasad då jag ändå inte blev lyckligare" över alla möjliga sociala nätverk. Men detdär tror jag att är ganska stor skillnad på hur du själv ser på det. Har man stora förvänttningar på sig själv och sin egen prestation i sociala nätverk så tror jag nog att man lätt börjar må dåligt av det. Om du endast fiskar efter likes på instagram oberoende av att du la ner en hel dag på att ta bilder på stranden som den australiensiska modellen jag såg på youtube här senast så kan det ju vara ett jobbigt liv. Om det enda du gör din vakna tid är att bli fotograferad och nojar över ditt utséende så förstår jag mycket väl att man kan bli immun oberoende av hur mycket folk som uppmärksammar ens bilder. Vad är poängen liksom?

Eller om man på Facebook eller Twitter är främst ute efter att synas och höras och vara i centrum av uppmärksamheten och därför har en viss press att ladda upp de snyggaste bilderna, roligaste skämten, citaten eller annars bara konstant dra igång nånslags diskussion. Men jag frågar mig lite varför det måste vara så "allt eller inget"? Känns som att det är många bloggare eller andra slags medieprofiler som stressar sönder sig tills de inte klarar mer och sen bara, F*ck this shit! Men varför stressar man då? Vad är DITT syfte med ditt engagemang på nätet?

Mitt bloggande har aldrig haft något större syfte än att dokumentera vårt familjeliv för framtiden. För att det känns så ovärderligt och häftigt att kunna använda den som tidsmaskin i framtiden då barnen blir stora då man kan flipppa sig tillbaka till vilken specifik tid som helst. Sen om barnen frågar när de lärde sig vissa saker eller när de kunde gå och sådär, det kan jag ju inte hålla reda på så då är det ganska coolt att bara kunna jämföra hur de var när de var små och om de liknar sina barn och vad som helst. Det sku vara jättehäftigt att kunna läsa specifikt om sin egen barndom tycker jag. Så det tar tid av mig nu jo, men jag upplever väl att det ger lika mycket också då jag ibland kollar statistiken och ser att 200 människor orkar öppna denhär bloggen dagligen. Det är inte mycket jämfört med de stora bloggarna, eller ens jämfört med de största finlandssvenska, men det är för mig ändå 200 människor som orkar läsa om vår vardag. Och ibland då jag har något riktigt viktigt, så kommenterar någon och det hjäper verkligen mig i processen. Ibland kan denhär bloggen kanske också vara på gränsen till för ärlig, men jag vill inte slopa några känslor liksom. Jag vill inte endast dokummentera det rosafluffiga och lämna bort allt som är det minsta negativt som jag kan tycka att vissa gör, för då sku det inte vara VÅRT liv eller VÅR vardag. Det är ju inte så jag upplever vårt liv så då vill jag inte dokummentera det så heller. Vissa saker lämnar man ju givetivs bort. Oberoende av hur mycket man känner för sina barn blir man ju otroligt trött på dem också mellan varven, men sådana saker har jag inget behov heller av att minnas då jag helst bara vill att irritationen ska gå över. Så då blir det jag skriver ändå ganska nära sanningen.

 Oftast kommenteras det ju inte så mycket här, så det får ni gärna göra mer om ni vill.. =)  men det kvittar för syftet är inte att få bekräftelse av andra. Jag har inte energi att göra en massa samarbeten och fila på alla inlägg ändlöst. Jag har två BARN som inte låter mamma blogga speciellt länge åt gången, så då får jag göra det jag kan av de möjligheter vi har. Eller enligt min egen ork och inspiration kanske främst. Men det är SÅ SKÖNT! att inte behöva stressa med att blogga dagligen. Om jag inte har något att säga eller något jag VILL uppdatera så låter jag bli helt enkelt.

Vissa kanske tänker att om jag säger att jag inte har fanttiserat om att ha en stor blogg så ljuger jag, och visst, kanske nångång i tiden och allt mellan varven har jag tänkt att jag ska satsa på bloggen på allvar, för att se hur långt jag kan ta mig med den, men.. Jag vet inte.. Känns inte som att jag har varken tid eller ork att driva en jättestor blogg ändå, så att nej.. Jag är nog nöjd med en lite tråkig alldaglig vanlig blogg liksom.. Ibland har jag mer inspiration och bloggar om något annat än barnen, men för dem som inte orkar läsa det, to bad.. orkar liksom inte riktigt bry mig. Oftast blir det bara en massa snabbt redigerade bilder och flummiga funderingar, men det är ju för oss i familjen jag dokummenterar och min största läsarrkrets tippar jag att är folk som känner oss personligen så att. Whatever, kan jag tycka.

Här te.x kan jag visa vad barnen gjort under tiden jag har bloggat:

Det är mjölkklott och leksaker överallt och alla soffkuddar inklusive de fina vita är på golvet. Kan känna att det verkligen lönade sig att grundstäda till kalaset. =) men å andra sidan rår jag väl för det själv då jag koncenterar mig en längre tid på något de inte kan delta i. Dethär sista skriver jag med ena handen då vanessa envisas med att vara i famnen. Men det är ju såhär vardagen ÄR! inte snittblommor i vas och doftljus på soffbordet. Det hinner vi ju ha sen i livet som alla andra också, men kan tyvärr inte tro att någon men barn i dessa åldrar får "uppfostrat" dem att inte röra. Det hör inte till deras liv och funktion jyst nu. De SKA vara intresserade, lära sig, försöka och hitta på alltmöjligt, men jag kommer antagligen att sucka mig igenom dessa tiden ändå med hoppet om att det en dag blir bättre.

Av vissa har jag fått intrycket att de tror att jag gör dethär för bekräftelse. Att jag vill synas och höras och göra mig själv till nån slags kändis, och det kan jag nu verkligen inte påstå. Men visst är det ju roligt att folk jag inte känner kan känna igen mig. Ibland har något lett brett åt mig på ett sätt som säger mig att de känner igen mig nånstans ifrån, men som jag själv inte har sett förr vad jag vet. och en gång i matbutiken hörde jag ett par tjejer viska att "Det är hon, Vardagen i urskogen" så det är ju lite roligt. Eller det är väldigt roligt att det jag gör uppskattas av någon i allafall. Så att jo..

Det kan väl vara hysteriskt och utmattande om man har för hög prestationspress. Men det kan också vara avslappnat och i princip den enda konkreta hobby som jag kan göra samtidigt som jag är hemma med barnen. Nu ska vi uut! (strax efter att jag torkkat upp mjölken). Vanessa är trött och gnällig och behöver slippa ut på dagsvila. och min bloggtid för nu är slut, så bliderna får ni sen.. =)

Ha en skön fortsatt tisdag..

William 3 år!

Huraa! Grattis William på 3-årsdagen! Dessa tre år har gått väldigt snabbt också. Och fastän du ger mig många gråa hår dagligen med din energi och påhittighet, vad sku vi vara utan dig och ditt stora hjärta? Så skrev jag på facebook imorsse som vissa av er redan sett. Nu har vi en treåring i huset.

William beställde en Massey-Valtrakako av mig som jag febrilt försökte förverkliga.. Ehm, ja.. Det är en traktor sa ja.. säg inget annat.. =) Men insåg nog då jag började på att jag borde självlärt mig lite mer om figurtårtor på youtube.. nåh.. övning ger färdighet. Det kommer väl fler traktorer nån dag antar jag. Och William var nöjd så det är väl huvudsaken?

Stora killen fick massor av fina presenter!! Han blev nog jätteglad för alla! En påse duplo äldre modell med ett föus, traktorer, djur, mjölkkärra ock tröska som jag hittade på fb-loppis, nya kuomaskor och minion och batmanpyjamasar fick han av oss på morgonen. Och sen på kalaset en pulkka med dekaler och registerskylt där man kan skriva sitt namn, snöskotta, ficklampa som han önskade sig, kläder, tusch, play doh, modellera, stora hamapärlor, traktor och balmasin i "rätta modeller", en valtramössa, Minion nattlamppa och massor av godis. Min kusin Ida hade gjort ett godisträd som hon gjort åt många av oss tidigare med godis fyllt i en blomkruka och sen en gurka i mitten som man sätter tandpetare i och sen skumsvamppar. Är så trög då jag inte fotade det innan vi plockade isär det. Hoppas Ida donerar flera godisträden hit nångång så kan jag visa. Och William som gillar sina skum "Sjamppa" =). Nu har vi nog lördagsgodis för en lång tid framöver. =)

"Minion skådar så int mårran eldä piiskanpaavo kombä hij naa" -Hmm.. hä er bra mä tokodee nattvaktä.. "Jå". =) Vi är nog bekantta med både mårran och piiskanpaavo då jag är ganska säker på att William hetter Emil som i lönneberga i sitt tidigare liv. Tur att man har en minion då. =)

En trött och lycklig kille har firat sin födelsedag både igår och sen ikväll då grannarna kom med sina tre minions på kalas. Vilken superfödelsedag du fick min fina bus-William.=)  <3

När en mamma inte kan påverka framtiden

Det är tyst i huset. Alla andra sover, men jag kan inte riktigt hitta någon sömn. Har för många tankar som snurrar. Det har varit tyst här i en tid nu. Jag har behövt fundera. På livet och vår framtid i allmänhet, men främst då vad gäller mina eventuella studier. Jag har tagit reda på ungefär vilka tider skolan är, vilka tider skiften på sjukhusen är och hur vi skulle få allting att fungera rent praktiskt.. Och vi har nu kommit fram till att jag inte ska söka in trots allt.

Det känns.. Piss, faktiskt. Jag skulle ha så otroligt mycket att ge av mig själv till dethär jobbet tycker jag själv. Jag sku träffa så otroligt mycket intressantta människor, och efter att jag försökt lägga mig in i alla aspekter av jobbet som barnmorska finns det inget som sku skrämma mig riktigt. Det är mycket ansvar och sådär, och allt slutar ju inte alltid lyckligt även om man skulle önska det, men jag tror att det är något av de mest belönande jobben som finns. Jag var så iver att börja studera.. sku nästan ha kunnat börja direkt (även om jag förståss inte vet om jag ens sku ha kommit in), men tanken på att jag inte kommer att få jobba med dethär har inte varit lätt att slå bort.

Såhär är det, att skolan börjar 8:30, vilket betyder att jag måste startta och barnen ska vara på dagis kl.7. Sen de fulla skoldagar jag sku ha skulle väl sluta kl 16, alltså sku jag inte vara hemma förrän 17:30, och då sku nån annan behöva hämta dem. Miiki kan variera sina jobbtider lite, alltså börja nån timme senare än 6-7, och sluta tidigare om han börjar tidigare för att hämtta. Men på hans kontrakt står 10h/dag som arbetsledare, så det är ju lite knepigt att komma runt. Sen har vi ju fammon som är hemma dagtid, men jobbar tidigt om morgnen och igen ca 16:30 nån timme så då måste Miiki hinna hem om inte jag gör det. Och så här ju mommo hemma på heltid också. Skolscheman varierar ju så det sku ju säkert inte alltid vara fulla dagar 5 dagari veckan, men sen är praktiken ju i skifte..

Morgonskiftet börjar 7, och jag borde åka 6.15 för att hinna fram och byta om och sånt, så det är rätt tidigt att föra till dagis. Ibland kan ju Miiki kanske börja lite senare, men jag sku då vara hemma kl.16. Om jag har kvällsskift börjar jag ju på eftermiddagen och kan föra barnen senare, och Miiki sku då kunna hämtta, så det funkkar ju bättre, men om jag försöker få mycket kvällsskift ser jag ju inte barnen alls typ, så det vill man ju inte ha mer än lagom heller. Nattskiften är ju bra då jag är hemma på dagen och kvällen, beroende på när jag ska sova förståss och vilket skift jag har haft innan, men det slutar också först 7.15 Vilket gör att klockan är 8 innan jag är hemma och barnen kan inte sova ensamma. Fammo jobbar morgon, och att tvinga hit mama till typ 6 är inte heller så optimalt. Hon reser ju ibland även om hon säkert sku bidra med sin tid då hon är hemma, men det sku nog har blivit ett enda pusslade förståss. Obekväma tider, men såhär långt sku jag själv vara villig att försöka. Jobbet sku ge mig mer än vad det tar, men det vet jag ju inte om mina närmaste sen sku hålla med om. Men.. det går ju inte annat än att försöka då det är barn med i bilden. Man kan ju alltid sluta då ifall det verkligen blir för jobbigt för alla.

Det som sätter mest käppar i hjulen är det faktum att William börjar skolan innan jag är klar med mina studier i såfall. Jag hinner gå 3 år av utbildningen innan han ska till skolan som börjar 8:30. Skolskjutsen kommer tidigast 8 kanske, och jag sku inte kunna vara hemma till 8 oberoende av om jag har skola eller praktik. Ifall då inte skolan börjar senare, eller jag har ett kvälsskift. Så det är ju kanske mer sällan en som regel. Jag kan inte kräva av någon annan att komma hit till 6:15 så jag kan gå till mitt morgonskift och ställa iordning William för skolan. Eller för att jag inte hinner om jag jobbar natt. Ibland kan ju Miiki kanske justera, men inte varje gång jag har morgon eller natt. Och då slutar han sent isåfall. Vet faktiskt inte om han ens får göra det då det väl står att han ska börja 6-7 så då blir det en massa krångel för dem också. Och barnen är ju inte på det bästa humöret om morgnarna, så sku nog inte lita på att det sku vara något lyckat koncept. Dessutom är det ju mer eller mindre hela lågstadiet det är frågan om.. Och sen går Vanessa två år efter det i skolan också.. Och de slutar ju då 12.30 och vissa dagar 14? eller något sånt.. Dessutom är det ju på tapeten med skolstängningar hit och dit, så inget vet väl riktigt förtillfället om dom kommer att gå i den skola vi vet av nu, och vilka tider det då rör sig om ifall de ska längre bort.

Har funderat massor på dethär med systemet överlag och hur det är tänkt att man omöjligt ska kunna jobba från kl.7 då alla skolor börjar mellan 8 och 9. Ändå finns det väl fler jobb som börjar kl.7 än senare har jag för mig. Miiki sa te.x att han inte kan komma på något jobb över huvudtaget som han ens kunde byta till som sku börja senare än 7 i hans branch. Vilket betyder att jag inte kan jobba från den tiden då någonsin, typ. Måste nu hitta nått jobb som börjar tidigast 8:30, då ingen annan kan vara hemma innan barnen ska till skolan. Det finns väl nånslags förisar och eftisar i vissa kommuner, men det kan vi ju inte riktigt förlita oss på heller, och det är väl bara de första åren. Tur i oturen att jag inte studerade dethär efter min första yrkesutbildning, då jag ganska säkert inte sku ha funderat över hur vi ska göra med våra framtida barns skolgång. Verkar inte vara möjligt om vi inte skiftar båda två och får skiften att passa ihop någorlunda och sku bo i kokkola.. Men det är ju inte heller så vidare realistiskt med ganska så nytt hus och en fastanställning så.. Verkar nog få ge upp denhär drömmen..

Och så var det ju dethär med att vi inte är färdiga med barn här i livet ännu. Vet faktiskt inte om det finns så många som skiftesjobbar med fler än ett eller två barn och hur dom får det att funkka i praktiken. Då sku det vara ännu fler osäkra skolmorgnar med både dagis och skolbarn, så att.. Om jag måste välja mellan karriären eller att vi kan göra vår familj till det vi vill att den ska vara så är det inte riktigt värt det heller. Man kan ju inte vara överallt, eller göra allt, så ibland måste man välja. Family first! <3

Men det är ändå jättejobbigt! för jag ville ju så innerligt, och får fortfarnade lite ångerst då jag tänker på att jag inte får jobba med det jag helst av allt vill göra. Ni som är barnmorskor gör ett superjobb, verkligen! Ni som läser förstår säkert hur kämppigt det är att få ihop det med familjeliv och dethär jobbet, men ni är så otroligt lyckligt lottade! Ni klockar in i era skift utan att veta vad de innehåller. Ni får bevittna obeskrivlig glädje och lycka, men också stark sorg och förtvivlan. I helhet tror jag är lyckan vinner ändå.. Och allt dethär är SÅ ÄKTA! Även då allt är bra och så normalt som man kan komma är det äkta. Smärta, lycka, hormoner och allt man kan tänkka sig i ett. Det slår alla kontorsjobb i världen, om man då ska jobba dygnets alla olika timmar.

Vad ska vi alltså göra nu? Har uppriktigt sakt inte nån aning alls.. Barnen är fortfarande för små för att börja dagis NU, tycker jag. Men nästa höst närmar ju sig också snabbt, och det är ju svårt att leta nått jobb till det ännu. Och så sku jag väl vilja att vi sku få nån slags mjuk start då vi väl börjar, så ja vet inte.. Kanske det sku räcka med ett halvtidsjobb nuförst eller inhopp. Frisör kan jag nog erkänna att inte är min grej. klipper fortfarande regelbundet här hemma, men mest bekantta. Men att ha det som heltidsjobb är nog inte för mig. Som kosmetolog sku jag kunna tänkka mig att jobba som anställd. Är inte vidare sugen på att startta nått eget, men de flesta anställningarna kräver nån tilläggsskolning, som jag då iofs kan göra men, men.. de börjar nog också många kl.8 och som anställd kan jag ju inte välja det.

Och fast vi vet att vi inte är färdiga med barnafödandet, så har väl ingen av oss någon obotlig längtan efter en till spädbarnsperiod sådär nu direkt. Vanessa är fortfarande så liten och fastklistrad i mig, så vi inte vågar tänkka oss att utmana ödet något vidare. =) Fast då tycker jag ju att William är ganska stor och duktig som alldeles snart fyller 3 så två år te.x från nu gör ganska mycket. Å andra sidan kan det ju vara bättre att man söker jobb sådär påriktit, sen då man vet att det inte blir fler barn och man kan helhjärttat koncentrera sig på att hitta ett jobb som man kan tänkka sig att göra resten av det arbetande livet, eller i allafall tills sista kotten klarar sig själv efter skolan. =) Ekonomiskt är det väl mest en fråga om att ha det mer eller mindre bekvämt nu sådär tillsvidare. Och ifall man vill eller inte vill sätta barnen på dagis för att jobba.. William sku eventuellt behöva minimitid i dagis ändå oberoende av vad vi gör. Nån dag bara, halvdagar eller vad som helst så han också kan få lite mer program om dagarna än det jag kan erbjuda en uttråkad snart 3-åring.

Inga enkla frågor dethär. Men jag har väl ett öppet sinne för allt.. Kanske jag hittar nåt intressant jobb, kanske vi tuffar på som tidigare, eller kanske babyfebern lägger sig i sinnom tid änn engång över detta hus, den som lever får se.. Jyst nu pushar jag inte åt något håll alls. Hoppas att ödet väljet det åt mig denhär gången och tills dess så är jag bara. Det är väl värst att inte riktigt veta vad jag ska göra av mig själv.. Hur blir det bäst för oss? Ska jag jobba eller vara hemma för barnen? Vill jag så desperat jobba jyst nu? Men orkkar eller vill vi ha fler barn nu innan jag isåfall återvänder till arbetslivet? Blir det bättre med större hopp i åldersskillnad om man ändå måste slänga sig in i det sen? Då vi inte riktigt har nått klart antal på hur många familjemedlemmar denhär familjen ska ha. Vi litar bara på att vi vet då vi vet det. Okej, fler än fyra barn blir det inte, då jag tycker att alla ska ha egna rum, men om det är nått jag har lärt mig om föräldraskapet är det att man inte kan bestämma sånt på rak arm innan man bara vet liksom. Jyst nu vet vi inte.

Jag vill ju ändå kunna se tillbaka på denhär tiden och tycka att vi gjorde det som blev bäst för alla.. Om jag bara visste vad det var..

Vår start på veckan

Farsdagen kom och firades för alla våra pappor och faffor och moffor. Vi åt lunch vid svärisarnas först och sen for vi vidare till Miikis moffas och sist till Tärjär via min faffas och hängde med moffa hela kvällen tills solsidan var slut. =)

Jag och William hade gjort kort åt alla med hans hand på, som var tänkt att likna ett träd, och sen sku vi klistra in lite ugglor på grenarna och av Vanessas hand sku det bli en stor blomma.. Nåjaa, Vanessa ville inte hålla sin hand stilla så länge jag sku hinna rita runt den och absolut inte flera gånger så det fick vara. I all hast lämnade ugglorna också bort, så det blev en high five istället. =) Funkkar bra det också.

Vår pappa fick det vanliga. Ett värmeunderställ och sukulaku. Och färdiggjord frukkost som han fick parkera sig vid efter att han blivit väckt med paket. Detdär med frukkost på säng är lite för risky bussiness hos oss för tillfället, då jag tvivlar på att han ens sku hinna smaka på sitt morgonkaffe innan han sku ha det i famnen, så det har vi nog slutat med här. =)

Kom på nu i efterhand att vi inte tog några bilder alls under dagen så istället kan jag bidra med denhär på mig och min pappa från typ -89.  Pappa var 23 och jag 1 isåfall. <3

Idag har vi fortsatt att försöka städa lite, men som vanligt kommer vi inte speciellt långt. Någon ska ha mjölk, någon ska på vessa, någon har sen kakkat och alla ska ha mat. T-shirter är fel och ska bytas utan klar anledning och sådär fortsätter det. Utan uppehåll och mest hela dagen. Alla ska hjälppa med precis allt och blir ju naturligt då också gjort i snigelfart. Jyst nu kan jag verkligen sakna att kunna fredagsstäda och sen slänga sig ner i soffan för lite hederlig TV till ljusens sken. Nu fredagsstädar vi ju nog också givetvis, och lördags- söndags-måndags-tisdags-onsdags och torsdagsstädar också för den delen för annars sku det nog inte vara beboeligt här, men ändå. Dendär känslan av att göra någonting duktigt och sen ha det undan kommer nog verkligen inte.. alls känner jag.

Visst kan vi ju skita i hur det ser ut och bara slänga oss i soffan ändå, men ljusen kan man ju glömma eftersom de är så tokroliga att blåsa ut. Fast sen mindre tokroligt att skrapa bort stearinnet från en metersradie runt ljuset.

Har märkt att jag ibland kan bli lite provocerad tillochmed av allsköns inredningsbilder på instagram. "Åh, vilken fin detalj" kan jag tänkka.. nästan så den sku passa på vår.. "Nej, who are we kidding!?" det är ungefär lika lönsamt att lägga pengar å inredning hos oss jyst nu som att köpa vatten eller nåt. Lika bra att nöta på med det vi har för soffkuddarna är ändå på golvet dagligen och blir testade till sina yttersta nötningsgrönser och allt man har framme som inte är 2 meter minst över markytan blir lika med leksaker. Din fredagstiding är kul att riva ij eller varför inte utforska innehållet på en valfri olåst låda..

Tja vad gör jag då? "Siter sääkärt på neti heila daan å har båånä ti häri frijtt, tå få man no faktist skyll se sjölv!" Nej, eller så tvättar man ändlöst med tvätt, viker och röjer undan, lagar mat, lassar i och ur diskmaskiner, bäddar rent i sängar, skurar toaletten eller annat skoj, (då man alltså inte byter kakkablöijor, hjäper någon på toaletten, hämtar mjölk, agerar domare i syskonfight, tröstar någon stakkare som stött sig eller allmänt vill riva håret av sig).

Dessa sköna hem från medias synvikkel som nästan städar sig sjävt, även med små barn i alla åldrar med många fler barn än hos oss tillochmed där de har ljusstakar och snittblommor på soffbordet. Ja, men det ser ju bara ut så då man fotar tänkker någon. Men varför gör man det? är det inte lite fake att arrangera något för ett foto som man sen aldrig egentigen upplever.

 Hos har vi nästan slutat aijja baijja, för det liksom går aldrig fram ändå. Och då är det enklast att eliminera allt som bara går = rätt så enformigt hem. Folk har bild på sitt fredagsgodis i ljussken till texten TGIF, jag kunde hellre fota det stökiga lekrummet till texten #whatdayitisdoesnotfuckingmatter. För det blir oftast omständigt och ganska gnälligt oberoende. Och ja, jag kan ju sluta att se på inredningsbilder. För tillfället är det väl inget jag siktar in mig på direkt, för allt sånt känns väl mest som illusioner. Vill göra så mycket med inredningen, men för tillfället är det inte så stor möjlighet med det.

Visst har jag också mina guldstunder. Mitt i veckan ocn när jag bara får möjlighet så jo.. lugnet lägger sig ibland. Men jag saknar att inte kunna tajma in något då allt blir som det blir. Jag har lite för kortta nerver för det och är lite för dålig på att ta vara på dessa kortta stunder. Tv häng brukar ju ske då man inte orkkar annat, men känns nu som någonting svårt att åstadkomma på något konstigt sätt. Det är ju så mycket man borde göra hela tiden också så. 

He vaal betär seir di.. Och då det blir det vill man väl tibax hit till härjande fnittrande barn i soffan.. Fast mjölkspillet, inventtring av alla lådor och vandalisering av inredningen är väl inget jag tror jag kommer att sakna direkt. Det är tur att de är så bra på att visa omtanke till varandra mellan varvet så man smälter ihop till en pöl på golvet för att det är så gulligt. Thank god for that! =)

Fast en blid på min minigran som vi tjuvstarttade julen med kan ni få. Bilden är inte ljus och vit, för så mycket ljus får jag omöjligt in hit i mitten av huset, och det brinner inte heller i lyktan utan det är en ledslinga, jag lovar. Men det är det enda stället som barnen låter vara ganska bra så här ska det säkert vara ljus,

Blev så till mig då jag fick fara ensam via clas ohlsson, tokmanni och mattaffären igår då Miiki kom hem så den fick följa med. Blir alltid såhär, då jag är frustrerad på röran. Då måste jag plocka om i något litet hörn och kika på det flera gånger om dagen för att få någon slags ro. =)

Vi börjar alla blir lite sjuka nu också. det har varit feberslängar, rinnande näsor och lite hosta. Williams mage har krånglat också, men nu är alla i allafall feber och spyfria ännsålänge så vi får hoppas att vi klarar oss undan det. Veckohandlade igår också så vi kan vara hemma tillsvidare.

Vi har gjort "bärisoppo" för att kurera oss lite. Bilder på min kockassistent..

 God fortsättning på veckan åt er alla. Hoppas ni klarar er undan alla bobbor också! =)

Gäsp

Resten av denhär veckan har varit allmänt tröttsam med snoriga dåligt sovande barn. Kanske mest Vanessa då med lite varm panna igår och konstant rinnande näsa. William är ganska okej ännu.

Jaha.. I onsdags hängde vi här hemma utan vatten till kl.16 kanske? Ingen aning om varför, då jag föstod att "heila byiji" var utan.

Som tur hade vi vatten i kaffepannan som vi kunde ta över till fammos så hon också fick kaffe innan hon sku på jobb.

Igår firade vi Ida på kvällen iTärjär. Och nu har vi försökt vara så effektiva det nu går med två halvsjuka och ynkliga barn. Disk,tvätt och sen ska jag och William göra farsdagskort medan Vanessa sover.

Nu en sen lunch..

Same, same.. Återkommer då vi är lite mindre trötta.. =) Thank god it's friday!

Funday i jeppis

Igår var vi och tog ettårs-foto på Vanessa samt en och annan syskonbild. Blir spännande att se vad som fastade då det kanske inte var så många bilder som hon hade tid att titta in i kameran på, men något får vi förhoppningsvis att hänga på väggen. =)

Soligt och varmt var det också plötsligt..

 Och sen då vi hade fotat klart hämtade vi Eeki vid Lannäs-skolan och lunchade på ABC. Sen blev det Maxifun hela kvällen till barnens fröjd. Vi har varit där en gång innan bara då Vanessa var kanske 9 månader och näppt och jämnt kunde stå med stöd, nu var det en viss skillnad. =)

Ringde upp honom lite innan vi starttade bara, och som tur kunde han komma då det är lite svårt att hålla koll på båda barnen själv i dessa åldrar + skötväskan med Vanessas mjölk o.s.v Och jättekul med spontana planer! =) 

 Ninni var också med och sysselsattes till max. =)

Och det fanns gratis segaspel som Mobbo gillade, och klart att william också ska göra lika, fast han nådde inte ner till gaspedalen för att få bilen att gå frammåt och blev bara sur då jag sku hjälpa honom att gasa =)

Roligt, roligt! Båda barnen somnade på hemvägen och vaknade bara kort för lite kvällsmål innan natten. Bra så.. =)

Vi hann klippa frillan på William innan fotograferingen också. Han hade jättelångt i nacken, en rikti liten gubbfrilla. Nu har han "Sama som pappa"! =)

Nu ska vi ut en sväng innan det blir nån slags lunch.. Och sen ska Halloweenpyntet bort. Det är som vanligt med det. Vi är entusiastiska att riva fram, men ingen orkar riktigt få bort det lika snabbt.. =)

Messade förresten min tatuerare också angående min tid som jag har i slutet av månaden för att fixa upp min gamla fjäril som jag har på höften. Såg en bild på den då den var nygjord och kan nog konstatera att den har ändrat ganska mycket. Iochförsig har den ju upplevt två graviditeter på det mest konkreta stället typ, som levt med ganska mycket kan man säga. Men överlag har den breddats mycket.. Linjerna är mycket bredare, och den sen allmänt lite grådaskig och trött ut med en oifylld del också så att, skickade lite bilder på den och bad honom rita nånting. Vadsomhelst för förändring och förbättring, så får se vad han hittat på. Ska bli skoj!  =)

Jaja.. nu ska vi ut och njuta av solen.. Adios!

Happy Halloween!

Det har ju varit mycket på tapeten om dethär med Halloween i bloggvärlden. Om huruvida man tycker att det är najs eller bajs. Jag ska berätta lite om varför och hur vi firar hos oss.

Halloween är nog mest bara en kul grej för oss. Vi har alltså ingen djupare innebörd för det än att barnen tycker att det är roligt. Halloween och Allhelgona brukar ju firas i samma svepa och det tycker jag faktiskt att är bra. Vi tänder ljus på gravarna för alla i min släkt då Mamma oftast är i thailand denhär tiden på året. Och det tycker jag att är fint och stämningsfullt på alla sätt. Att minnas de som inte är med oss mera på en speciell dag då man annars inte tar sig tid för det så definitivt. På Allhelgona minns man de som dött som stått en nära, men på Halloween umgås man med de som fortfarande lever. En extra gång, bara för att. Finns absolut inget negativt i det tycker jag.

William fullkomligt älskar att dekorera hela huset med spindlar och väv dessutom. Och springer och kollar att alla spindlarna är kvar hela tiden då de ser så äkta ut. "Ha e no jär änn" låter det med jämna mellanrum.

 Boo! I fredags pynttade vi lite inför helgen alltså..

Lillhäxo våru! <3 William ville inte alls ha på sig några huvudbonader då han var mindre, men Vanessa kan ha på sig en bra stund tydligen, så man hinner knäppa bilder tillochmed om änn sudddiga sådana. 

Jag fick nöja mig med spindeldiademet.. Och en Halloween-selfie på det av kvinnorna i huset. Tömdi kara har jo int tid så.. =) 

Sen for vi med mostis och tända ljus på gravarna..

På lördagen blev det middag hos oss för de som kunde komma från Miikis familj. 

Menyn blev Tacogratäng och hemgjord potatissallad som svärmor hade gjort, grönsallad, fisk och lite småplock.

Och till efterrätt chokladdoppade marshmallows, frusen chokladmoussetårtta och julstjärnepremiär. =)

William fick vara med och decorera med blommorna och figurerna efter att jag spritsat spindelnätet av lakritssås. Och han var så stolt! <3 "Ja ha laga hädi spindelkako ja!"

I år blev vi utan pumppa, vilket harmar lite. Ifjol var det höjdpunkten då William entusiastiskt fick vara med och karva ur den, men på fredagen var de slut i alla butiker där Miiki hade vägarna förbi. Såg att det fanns många och jättestora då jag var och storhandlade, men hade inte riktigt rum för dem då. Nåh, i nästa år ska vi ha tre, minst!

Suddig bild på kvällens kaffegäster.. Moffa, Katrinmommo, Mostis, Erik, Ninni, Dennis och Malena. Trevligt och lekfullt kaffesällsakp som barnen inte ville släppa hem.

Nu myser vi till solsidan och kvällste. <3