Plötsligt händer det

yup, precis det vi minst behöver JUST NU! har i skrivande stund precis spenderat första natten på barnavdelningen i kokkelby med lill-bruden..





Gårdagen var tröttsam och irriterande för lilli då det vankades ändlöst med blodprov och ventoline sessioner med syremask och snortömning med den hemskaste näsfrida man kan tänkka sig.. Och till sist klarnade det här på kiuru att hon är RS positiv.. Det låter kanske nog mer än att hon har en jävligt hård flunssa på G som angriper lungorna så hon han det lite kämppigt med andningen för tillfället, och är superstockad i nosen..

En 9 tiden i förrgår blev hon onödigt gnällig så vi började misstänkka att något värre kan var på G.. Hon vill ju sällan vara ensam, men har oftast mycket energi och skiner upp som en sol då man kikar på henne i vagnen, nu var hon mer allvarlig och ledsen i hjärtat, och blev inte nöjd fast jag lyfte upp henne..

På eftermiddagen hade vi tid till en läkare, en väldigt oerfaren sådan tyckte jag då han frågade ifall det kommer sådär mycket slem ur munnen på henne normalt? eh.. ja, hon är ju fyra månader och har eventuellt tänder på G så dreggel hör väl till normaltillståndet!? eller är det på något sätt konstigt för någon som utbildat sig i människokroppens funktioner? nåjaa, jag antar att han själv inte har barn, är barnläkare eller har behandlat såhär små patienter förr, jag tyckte bara det var en lustig kommentar av en läkare..

Sen blev vi remissade vidare hit till kiuru efter blodprov och en ventolinesession, och här vänttade då mera blodprov, fler ventolinesessioner och snortömning..

Det är FRUKTANSVÄRT tycker jag att se sitt barn såhär.. Att se på då hon gång på gång säger ifrån på allvar att "nu får det fan vara nog" utan att agera.. Förståss är det ju för hennes bästa, men man undrar ju vad hon tänker nu.. känner hon sig sviken av mig då jag inte stoppar dem? eller minns hon alls sånt ett par timmar frammåt?

Denhär veckan sku ju verkligen inte bli såhär.. Vi sku ju provsmaka potatis och andra spännande saker, skutta i det härliga vädret och fota "soliga vinterbilder" som resten av typ, hela världen och bara försöka bli friska från den jävligt sega flunssan vi kickstartat året med, inte tömma snor med en slang uppkörd långt i näsan eller provsmaka en första antibiotikakur..

Jag får så LEIDO!! ibland är livet verkligen motigt.. som att pissa i motvind..

För er som har barn i den rörliga åldern (dvs. då de börjar riva i allt) låter kanske dethär bekant: Eftersom jag inte direkt tänkt mig att vi skulle checka in på hotell sjukhuset och ungarna har gnällt sönder mina öron de senaste dagarna lämnade jag huset i det jävligaste tillståndet ever! I köket finns ett megadiskberg med noll st. rena nappflaskor, i matsalet finns utkletade makaroner överallt, i tvättstugan finns en tvätt som borde hängas på en torkställning som är full av torra kläder, i vardagsrummet hänger julstjärna och julgardiner kvar, köket är utan gardiner och borde få dem strukna och upphängda, vessan är grisig och sängkläderna borde bytas.. samt så är alla leksaker i vår ägo utspridda över golvet överallt och gammalt mjölkspill borde torkkas i lekrummet.. Ring any bells?

Ne va sko e he, ni bor väl i sköna hem elde va? 😜 Försökte nog hintta åt mannen att de ska städa omkring sig om de vill trivas..

En annan sak jag irriterat mig på idag (då vi ändå kommit in på denhär banan) är hur man ofrivilligt måste delta med tankeverksamhet i utomstående folks diskussioner ibland... Här behandlades vi samlidigt med en fyllhund och hans fru som vägrade sammarbeta..

"Älä, jännitä jalkaa" "Jå, Ja spende seekert tå e tar sådeen dzevlåt sårt tideen" "Mutta sitten ei pystytä tutkimaan sitä kunnolla" "Ja, jyst he sama ja er no så leid ti vaa jer" "Men ty har jo seekert åv beine å så tongt ti andas, legg döm skåda ny", vår lilli har leido så hon tar till sina lungpipor, förståerligt då hon är så övertrött och sov bara en timme typ på hela dagen.. "Å jer skråålar bååna duune åkring i all nurkkuna bara, har int ni na tzilldan stell åt döm".. alltså f*n! jag orkar inte bry mig.. framför allt orkar jag inte höra.. denhär mamman har bärt omkring på 7,5 kilo jävligt stor del av dagen och tålamodet började sina, och det är länge sen det var så tyst och lungt som när vi fick crasha i rummet..

Nu måste jag trolla fram någon frukkost här för min egen överlevnad, de fakto så får man inget käk här för att häcka med sina avkommor. Det bör man stå för själv.. ekonomiskt är det ingen skillnad, praktiskt är det väl jävligt komplicerat..

Mvh. Sura mamman