Late sunday

Vi har färdig kalasat och gästerna har gått hem.. William fick lite presenter, fast vi sakt att de inte behöver ha något förrän 1års dagen..





Två traktorer, en blädderbok, en boll och mjukisdjur från "fåret shaun".. Beställde dem från kina, så var lite fundersam ifall de skulle hitta fram, men det gjorde dom.. Babyfåret med tutt är ännu på vift men det hittar säkert fram det också..

Han förstår nog sig inte så bra på dem änn, men när han blir äldre blir de säkert favoriter.. Han öppnade iallafall paketen med entusiasm, så det är väl huvudsaken..





Jaha.. Hade tänkt dra min vanliga löprunda på bandet, men vid närmare eftertanke skulle jag nog spy då efter allt dopp.. =/ Och nu vill jag inte se vofflor heller på ett tag efter att ha stekt och ätit med en massa grädde.. Det positiva dock är att jag väger ett kilo mindre denhär söndagen än förra, så det går nog saktat frammåt.. =)

När jag fått bort 4 kilo till kommer progressbilder.. Då är vi halvvägs gott folk.. 18 kilo borta 18 kilo kvar.. Nu alltså 14 kilo borta.. Men det är en bra början det också.. Känns på nått sätt lättare att orka träna nu också när det är sommar och man har mer energi än i den beckmörka vintern.. Och det är nog den första gången nu också som det inte känns så hopplöst att "måsta" träna nästan varje dag..

Jag kan sucka och vara passiv ännu när jag ställer mig och drar på mig skorna, men när jag väl börjar på försvinner det.. Man mognar liksom med tanken att jag antagligen kommer att träna hela livet så länge jag orkar, och att man inte banttar ner sig och sen får slappa igen som man försökt lura sig tidigare.. Man får lära sig att tycka om att träna om man har en kropp som fungerar som min, men det är klart att jag inte kommer att vara lika strikt efter att jag nått målet.. Men för att ens nå målet handlar det nog om lika mycket psykiskt arbete som fysiskt..

Ganska självklart är det så, för tror ingen väljer att "jag VILL vara överviktig" utan vissa är det för att man helt enkelt inte kan hjälpa det.. Mat idag är lika beroendeframkallande som alkohol och droger.. Och socker.. det ger ett tillfälligt rus eller välbehag som gör att många självmedicinerar sig med mat överlag eller socker eftersom du inte direkt klassas som en knarkare då.. Jag vet, eftersom använt mig av både enorma mängder mat och/eller socker när jag känt att livet varit pissigt..

Har inte läst på om det finns något medicinskt begrepp för dethär, men det borde verkligen finnas AA möten och liknande för dethär.. För när mat inte är avgörande för att överleva, eller ens kan klassas som att man bara tycker om mat, utan när mat blir ett tvångsbeteende.. Som en bulimiker som inte spyr efter att ha vräkt i sig nära bristningsgränsen.. Något man gör pågrund av att något annat kanske inte är rätt..

Nu senare har jag nog mest plockat på mig vikt pågrund av lathet rent ut, men i väldigt unga år känner jag igen mig i beskrivningen ovan.. Och då förstod jag att beteendet inte var normalt, men inte riktigt varför jag hade behov av att överkonsumera mat.. Och ingen direkt "hjälp" fanns tillgänglig heller..

Detta är naturligtvis något som personen i fråga ska komma fram till själv om den vill ha hjälp, och inget man uppsöker för att tappa ett par kilo, utan när man själv kan erkänna att man har problem.. Men är väldigt nyfiken på ifall sådan hjälp finns att fås idag?

Idag har jag inget tvångsbeteende kvar, men får tänkka till ordentligt när jag väl äter vad jag vill för att inte må dåligt helt enkelt, för det händer lätt att man är där igen.. Och mat är ju inget man slutar med helt som te.x alkohol, man måste bara utveckla en sund livsstil i förhållande till mat.. Tack och lov har jag klarat mig undan en sjuklig övervikt, och är nu påväg mot en sundare livsstil, men vill bara uppmärksamma er om att detta problem finns.. Döm aldrig en "fet" människa, för du kan omöjligt veta orsaken till det..

Mina inlägg idag handlar om tusen saker på en och samma gång, sorry.. Men iallafall blir det skrivet nånting..

Nu lite mera disk och så sängen innan en ny vecka starttar..