En barnmorskas bemötande vid förlossning

(lååång text, överväg om du orkar läsa ;)..)

Nu ska jag dela med mig av något jag funderat på lite fram och tillbaka på sedan förlossningen..

Hur har ni förrästen blivit bemötta på era förlossningar? Både av personal på förlossningen och på BB? Är ni nöjda eller kunde något ha varit bättre?

Förlossningen med William är jag helnöjd med.. Jag hade världens bästa, peppande och stresståliga barnmorskor, studerande och personal.. Jag blev "påhejad" och berömd under hela förlossningen och efteråt då moderkakan sku ut blev det ju lite kritiskt.. (Läs förlossningsberättelsen högst upp på sidan i menyn under fliken William).. Och där var det väl någon mindre stresstålig som fällde en onödig kommentar om att jag ska sluta knycka och spänna mig då de försökte stoppa blödningen (då jag hade väldigt ont), men annars var alla väldigt positiva, professionella och vänliga. Framför allt väldigt förstående om allt tyckte jag.. Sen var ju vistelsen på BB ett kapittel för sig med höga gulsots värden, växlande hormoner och trött och slö bebis som inte orkade amma.. Dagarna innan då han var piggare hade jag fått väldigt bra handledning i amning och andra nyfödd relaterade tips, så verkligen inget att klaga på..

Under förlossningen har man väl alltid en barnmorska, en eller flera studerande och en läkare vid behov. Så har det i allafall varit på mina förlossningar.. Praktikanterna denna gång var jättehärliga.. Vi slängde några skämt här och var mellan värkarna och jag berättade säkert en massa onödig info medans jag andades in lustgasen.

Den jag hade problem med var barnmorskan, som jag upplevde hade en väldigt passiv inställning mot mig redan från början.. Nu minns jag inte exakt när hon kom in i bilden, då det var studeranden som la mig i kurvan och gav mig lustgasen och då jag denna gång valde att avstå från alla bedövningar så gissar jag att hon kom in ganska precis innan jag sku börja krysta.. (Hela förlossningsberättelsen finns längst upp i menyn under fliken Lillasyster)

Då var jag redan lite över min smärttröskel fast jag själv upplever att den är rätt hög och hade begärt en till koll på hur pass länge det är kvar som jag måste hålla emot.. Värkarna var på hela tiden utan mellanrum och jag hade denhär gången ett sånt fruktansvärt tryck neråt så det blev inte till nånting med några krystvärkar..

Jag hade vetni en plan om att jag sku klara mig med lustgasen till slutet och efter att ha sett flera säsonger av "one born every minute" så förstod jag att man ska krysta så som de instruerar där. Det gör dom här också och antagligen alla andra ställen också. Då man alltså får lov att krysta så håller dom i dina ben, du ska fatta tag i knävecken, dra ner hakan mot bröstkorgen och försöka koncentrera styrkan ner mot baken och ta i utaf helv*te.. Det hade jag alltså tänkt..

Men i det skedet som jag fick grönt ljus kändes det verkligen som om någon eldar mig med en tändare inifrån.. Jag hör hur hon instruerar mig ett par gånger om hur hon vill att jag ska göra, men smärtan gör att jag bara vill skjuta ifrån mig benen och andas in lustgas och hoppas att det lättar i någon sekund så jag får in lite luft och krafter att krysta med..

Det får jag inte, och efter ett par misslyckade försök blir barnmorskan skitirriterad på mig och fäller kommentarer som "Nu,hej!! Du bara motarbetar dig själv när du gör sådär" och "Nu får du nog ta och ändra taktik" och vid ett tillfälle hörde jag henne säga att "Nu gör du nog fel"..

Jag blev så genuint förbannad, då jag i mitt livs smärtsammaste ögonblick mer eller mindre får lite panik då det känns som att, utan att tänkka på smärttan, verkligen inte som att ungen ryms ut, som att den på nåt sätt fastnat eller nåt, och det enda hon kan göra är att stressa mig till max med sina instruktioner och sin attityd. Jag lyckas vråla att "jag inte kan kontrollera kroppen längre, det enda jag vet är att hon MÅSTE UT NU!!!

Jag lyckas grabba tag i mina knäveck och klämmer bäst jag orkar och lite till, gång på gång tills huvudet plötsligt kommer ut, sen klämmer jag i ännumera då jag bestämt att hon ska ut precis nu, och ja.. Ilskan mot människan antar jag hjälpte mig lite men jag hade nog ärligt klarat mig utan den också..

Hela denna process är ju ingen långdragen historia, utan 3 timmar och 49 minuter efter vattenavgång är hon ute, varav bara ett par timmar jag varit på förlossningen och haft värkar.. Min kropp jobbar på så helsikes intensivt när det väl börjar så jag helst skulle bromsa lite.. Det sku få ta nån timme längre och värkarna sku gärna få ha lite mellanrum, men sånt får man ju inte välja.. Har dock aldrig behövt klocka värkar då dom varit sådär pang på redan från början..

Trodde bara att jag skulle uppleva krystvärkar denna gång, och kunna styra kroppen lite bättre, men när smärtan kom ikapp blev det plan Ö liksom.. Då är det ingen skillnad hur jag tänkt då det trycker på sådär.. Rekommenderar också inte att klämma ut 4+ kilo utan bedövning.. Det var inte så nice.. Och förvänttar mig inga fanfarer av varken barnmorskan eller någon annan heller för att jag gjorde det, men man sku ju tycka att hennes attityd sku släppa efter att hon var ute om det nu bara handlade om det att jag krystade "fel".

Det gjorde den alltså inte. Kan man förrästen föda "fel" vaginalt? Nåjaa.. Då hon var ute la dom henne på bröstet och tyckte att jag sku försöka amma.. Efter några minuter börjar hon UTAN förvarning att trycka på magen för att få ut moderkakan.. Efter ca 5-6 gånger blir jag less på det och ber dom ge barnet till Miiki.. En sak i gången.. Kan ju inte amma på samma gång vi ska ha ut allt..

Förra gången bad de mig att krysta ut den sku jag minnas, men nu sa ingen nåt. De bara tryckte j*vligt hårt gång på gång.. Till sist kommer den ut och halleluja tänkker jag, nu är det över med all smärta..

Men det är det inte.. Tydligen finns det två hinnor därinne nånstans och en har då lämnat kvar dit.. F*n vill jag skrika.. Och ser hur hon tar sats för att fortsätta tynga skiten ur mig..

Då får jag helt enkelt för mycket av henne.. Jag förklarar för henne att jag vet att det är nödvändigt och oundvikligt, men hon måste väntta på min tillåtelse innan hon trycker för jag orkar bara inte mer nu.. Hittils har hon också gnällt upprepade gånger på att jag spänner magmusklerna då hon med hela sin tyngd trycker mig på magen.. Vad annat kan jag göra då?

I samma veva kommer den tillkallade läkaren och frågar hur det går, varpå hon meddelar trotsigt att "jodå.. Det går väl någorlunda men någon förbjuder mig att göra det som behövs".

Ingen medkänsla eller förståelse för att jag faktiskt har fruktansvärt ont what so ever, och ingen förståelse eller ursäktande hur obehagligt det än blev med moderkakan och allt och framförallt inget beröm en endaste gång under hela förlossningen.. Vad är liksom problemet?

Om det sku bli kritiskt vid något tillfälle förstår jag att de måste utföra det som måste göras för babyns bästa även om det gör ont.. Varesig det då handlar om att bli klippt, eller hjälpa med sugklocka och allt vad det nu finns eller akutsnitt eller vad som helst enligt situationen, men i detta fall lades inte ens en elektrod fast på hennes huvud då det gick så snabbt antar jag.. Så det var aldrig nån panik, förutom i mitt eget huvud då..

Läkaren plockade bort rester med några instrument och konstaterade att inget behöver sys, men att vi måste fortsätta att trycka på magen en gång i timmen för att se om det blöder något mer.. Om det inte gör det är alla rester ute förstod jag..

Denna barnmorska ska alltså fortsätta att besöka mig en gång i timmen tills de byter skifte och någon annan fortsätter.. Vid nästa tillfälle hon ska trycka på magen har musklerna redan blivit sjuka efter dagens drabbning så jag ger ifrån mig et plågat ljud när hon trycker, varpå hon säger att "du måste tänkka att det är för ditt eget bästa. Inte vill du väl gå omkring med rester kvar i kroppen", med en ampper besvärad blick.. Lyckligtvis hinner hon inte fler gånger innan hon slutar för dagen..

Det blir sannerligen intressant att bemöta henne då hon ska gå igenom förlossningen med mig efteråt och se vad hon skrivit i förlossningsbrevet tänkker jag, men för det skickar hon praktikanten.. Som ursäktar henne och säger att hon haft så svårt att vara då hon var så hård mot mig.. Eh.. Jaha, men varför kan en människa då som observerat antagligen hundratals förlossningar då hon nog inte hade jättemånga år kvar till pensionen inte komma och säga det till mig själv då? Och hur kommer det sig från första början att en med så lång yrkeserfarenhet kan vara så oprofessionell? I förlossningsbrevet är det dock förklarat helt okej tyckte jag..

Jag möter henne i matsalen ett par gånger en annan dag, och då undviker hon mig tydligt och vänder bort blicken.. Att sånt..

Nu har jag ju lyckligtvis en annan förlossning i bagaget att jämföra med, så att jag vet att min prestation räcker för mig.. Att den duger gått och väl, och sålänge jag fått ut henne på ett eller annat sätt så skiter jag i vad någon annan tycker.. Att jag psykist bestämt att inte ta åt mig av dethär.. Och att jag faktiskt inte kunnat göra det bättre.. Men det säger jag, att hon inte hjälpte mig på något sätt.. Upplevde bara att hon stressade mig, så hon förbättrade verkligen inte upplevelsen av min andra förlossning..

Tänk på det ni om det är någon barnmorska som läser dethär.. Ord som "du gör fel" eller "nu måste du göra såhär" när det är omöjligt får en att känna som att man underpresterar. Och även om det är ert jobb är det vår upplevelse.. Som vi bara går igenom så många gånger som vi får barn, så du kan bara välja att göra den bättre eller sämre för någon..

Och ni som ställer er för att leverera bebis till världen, ta ingen skit! Låt ingen få er att tro att ni är mindre än "short of amazing" ni har jyst tryggat världens framtid..

Peace out!





(Bilden är googlad..)

Detta är ingen kritik mot kokkola BB! Förra gången vi var där var allt heelt huippu, och denna gång hade jag den bästa av dom bästa rumskomppisar som verkligen lättade upp stämmningen, samt väldigt kunnig personal vad gäller amning och sånt. Barnmorskan i fråga kan säkert ha bidragit med bra förlossningar också, min var nog tyvärr inte en sådan och därför har jag inte mycket till övers för henne heller..