Det blev en rätt lång paus i bloggandet denhär gången av många orsaker.. En var nog att jag inte riktigt hade så stor inspiration.. Speciellt efter att jag blev gravid igen har jag mer eller mindre velat gräva ner mig och sova i hundra år.. Inget illamående denhär gången heller, men maximal trötthet som nog hållit ij sig ganska bra hela vägen.. Fast så kanske det blir om man plötsligt blir obotligt trött i en vardag med en "taapero" som kräver rätt mycket numera..
Det har nog tagit ut sig för länge sen i dagsläget.. Jag är lika rörlig som en 80 plussare och William blir bara kvickare.. Jag vill ju mest vila här på slutrakan och göra allt i den takt jag orkar men det vill INTE William.. Nej, nej.. Han vill så mycket annat han..
Han har förståss utvecklats massor sedan jag bloggade i våras.. Kan en massa ord och snappar upp mer hela tiden.. Och så springer han och kan cyckla med sin Puky.. Tänk att han blir två år om tre månader!?
Ord som numera är tydliga är:
Mamma
Pappa
Mommo
Tota (sova)
Popi (hans snuttekanin)
Totto (tutt)
Möö (kor)
Tim (vår hund)
Tatto (traktor)
Bada
Beebi (bebis)
Pipi (har sjukt nånstans)
Ungefär så.. =)
Och något av helt annan natur än någonting jag kunnat föreställa mig innan är dendär viljan alltså.. Nämnde ju redan i våras om hur pass ampper och envis han är, men aldrig hade jag kunnat tänkka mig att han sku orka ta det till sånahär höjder då..
Jag räknar till 10 ungefär 96 gånger dagligen då han har sin incidenter och itkupotkuraivaris.. Helt oförståerliga argument för William är att han inte kan cyckla med sin Puky i soffan eller börja dagen med godis, kex eller russin.. Och när han VILL något plockar han fram "the big guns" redan från början så vi säkert förstår att han inte tänker ge sig.. Vilket resulterar i en till raivari då han ligger på golvet och sparkkar omkring sig och vråålar tills han typ får huvudvärk.. Enklast att låta det ha sin tid och gå därifrån än att försöka något då mera.. Han lyssnar ändå inte då.. Andra gånger försöker han göra något själv som inte lyckas och det blir igenomskärande skriiik i hela huset, men gå bara int och hjälp om du inte vet vad han tänker.. Då är det hela förstört och utom all räddning och en ny raivari äro pågång.. Och såhär håller vi på..
Jag kunde förstå om han var 3 eller 4, men han är ju somsagt inte ens två änn.. Två-årstrots, my ass.. Hela hans liv är en pågående kamp förtillfället känns det som.. Men å andra sidan är han ju en väldigt ivirig liten kille som lär sig snabbt och väldigt empatisk och mån om andra sku jag vela påstå.. Om nån har "Pipi" så ser man riktigt hur han lider med den människan.. (Förutom mina sjuka öron då av allt hans skrik).. =) hunden förstår nog inte heller varför vi komplicerade livet såhär då det var så fridfullt innan.. =)
Men, jag är ingen hjälplös förälder som är mitt barn till lags i alla lägen, utan jag har mina principer, håller fast vid dem (räknar till 10) och så försöker vi hitta lösningar så vi slipper vidare fram på dagen.. Men att hålla sitt eget lungn i alla lägen är nog det svåraste nu.. Speciellt då jag är trött, har en del foglossning och han kräver ändlöst vissa dagar är det nästan så man funderar vaför folk får barn.. Eller ännu mer på varför man frivilligt tar emot fler!?
Däremmellan sover vi middag tillsammans och så lyfter jag honom i vår säng för att sakta dra oss tillbaka till dagen.. Vi ligger och diskuterar och han kramar, och delar ut sin blöta pussar på rad. Eller då han snällt sätter sig med mig i soffan framför mamma mu då jag verkligen måste vila.. Och ibland leker han helt själv längre stunder också.. Då är det rätt bra sku jag säga..
Summan är alltså att han är väldigt envis, ampper men också empatisk, mån om andra och vill göra rätt.. Det är bara att det växlar så otroligt snabbt ibland så man blir lite trött i svängarna.. Men allt annat är ju inte William.. Och vi sku nog inte byta ut honom.. Han kommer att klara sig fint i livet med den envisheten.. Det är jag helt säker på.. =)
Fast restaurangbesök till finare ställen eller att veckohandla med honom är nog något jag förtillfället helst undviker.. Det är helt enkelt för jobbigt i vår nuvarande situation.. Dessutom äter han rätt dåligt på andra ställen än hemma.. Han ska äta själv ibland, och ibland äter han inte om man inte parkerar honom framför padden och smyger i honom maten.. Eller plockar fram småbilar och traktorer på matbordet så han har något att göra medans han blir matad.. Äter man vid te.x ABC slutar det med att han rutschar mest och äter minst och så får vi ta med maten och mata i bilen på vägen innan han somnar.. Allt ska göras så svårt och komplicerat som möjligt.. För att tvinga i honom om han inte vill ha kommer inte på fråga..
Det är nog lite så jag upplever vardagen numera.. Det ska stås på huvudet och provas på det omöjliga så man stöter sig, klättras på allt, rivas i allt, klottas med allt - ingenting görs enkelt.. Och mamma tröstar, torkar, matar, nattar, byter och multitaskar med 15 bollar i luften samtidigt.. Livet blir inte mindre intensivt.. Man blir bara bättre på att hantera det.. Får se sen vad livet för med sig som flerbarnsförälder.. Antar att man sakta men säkert anpassar sig med det också..
Ska uppdatera mer om graviditeten i ett eget inlägg..
Somsagt bloggar jag ju inte för att jag sku ha speciellt många som följer, utan mer för att själv ha nerplinttat sånthär för barnen nånstans.. De som orkar läsa får gärna göra det då.. =)
Slängde ihop en omotiverad header av våra senste bilder som får vara kvar en stund tills lillasyster har anlänt och jag greppat vår vardag lite bättre igen..
Bilder på vad vi gjort sen våren kommer också så småningom..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar