I förrgår hade jag riktigt rejäla värkar.. Fast bara ett par tre sekunders långa ganska tätt under ett par timmar.. Jag hade städat ganska duktigt så det kanske var därför..
Funderade nog att det verkligen skulle riva igång där ett tag.. Sprang på vessan hela tiden i en period på ca 3 timmar då slemproppen, eller i allafall delar av den lossnade..och hade även då värkar titt som tätt.. Det kändes verkligen som att jag och magen inte synkkade alls.. Den levde liksom sitt eget liv och jag fick gilla läget.. Blev hård och konstig under sammandragningarna..
Nu har det i allafall lugnat ner sig igen och det känns verkligen som att hon kommer att stanna kvar där ett tag till, även om läkaren var så säker på att det nog inte är så många dagar kvar p.g.a läget därnere..
Men såhär var det ju sist också.. Beskedet om att jag redan var 3 cm påväg i v.37 gjorde att jag gick hemma och förvänttade mig att det skulle hända närsomhelst och så tog det nästan två veckor innan kroppen var riktigt färdig att startta förlossningen.. Så hur säker läkaren änn var att jag nog kommer att komma in innan den planerade igångsättningen kan jag inte riktigt ta till mig det..
Det är bara såhär som min kropp är.. Det är på G i en evighet innan och sen när det väl börjar på allvar går det snabbt.. Fast tydligen är det rätt ovanligt att vara upp så många centimeter så länge på förrhand som jag är..
Nu är det ju tänkt att jag blir igångsatt, eller att hinnorna spräcks då förlossningen iprincip redan är pågående, om 9 dagar då jag är i vecka 38 (37+5). Och ja.. Vet inte vad jag känner för det..
Jag är faktiskt inte så genuint less på att vara gravid som jag var sist.. Visst längtar jag efter att få min kropp tillbaka, eller att åtminstone få vara ensam i den igen. Få sova på mage och kunna klä mig i annat än tält, men jag känner nog att jag högre önskar att förlossningen skulle starta av sig själv..
Hon är ju stor för sina veckor så tror nog att det är bäst för henne att få komma ut, eftersom det är lite högre risk för diverse komplikationer då ett barn börjar närma sig 4 kilo eller över. Men på något sätt känns det fel att stressa ut henne.. Som att kroppen inte riktigt är färdig, men barnet är det..
Sen har jag ju hört diverse skräckhistorier om hur sjukt det tar att spräcka hinnorna eller hur helvetiska värkarna blir då man gör det, så här vänttar vi och hoppas innerligt att det ska börja nu dessa dagar så jag inte behöver fundera på det..
Man vet ju inte om hon bara är stor eller färdigbakad.. =) alltså kan hon väl vara stor och sen ändå hamna en stund i kuvös för att hjälpa lungorna på traven.. Dessutom är det högre risk för att det ska krångla med gulsoten som det gjorde för William då förlossningen går snabbt och vi hamnade att sola och behandla i en vecka..
Och där förstördes även amningen.. Han blev så van med flaska då han var så trött och orkeslös då gulsotsvärdena var höga, så han inte ville amma mera sen efter.. Vi försökte hårt i en månad ungefär, sen gav vi upp.. Och det är nog något jag gärna sku få att fungera denhär gången.. Fine, om vi då slutar p.g.a andra saker men det sku ju va bra ifall det vore ett alternativ i allafall..
Så här vänttar vi nu bara.. på att vattnet ska gå eller att värkarna ska bli starkare och tätare.. Cross your fingers and toes people.. Det blir väl nog en septemberbebis i allafall..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar