Om ärlighet och annat skoijigt

På maxifun var det roligt, och vi hade det bästa sällskapet som orkkade rutscha ändlöst med William. Det tackar vi för! Vanessa sov skönt halva vistelsen i bugaboon, och sen tog vi en runda till bebissidan där det fanns en massa kul att ställa sig upp mot.

Ja ni ser.. han sku nog int ha kommit bort därifrån annat än med makt om de inte stängde så alla andra också klädde å sig. Det är nog ett hett tips till er andra med viljestarka barn, att gå dit ett par timmar innan stängning så har man inget annat val helt enkelt. Inget bråk eller skrik. Speciellt om vi går dit ensam med andra och deras barn, alltså enda par vuxna händer på våra barn underlättar det ju lite att inte behöva brotta ner någon för att gå hem. 

Här hemma gjorde vi tacos igår som han så duktigt hjälpte till med att hacka grönsakerna (med övervakning förståss, herregud!) Men dendär saken underlättar nog när maten ska vara klar snabbt med en gnällig bebis som inte trivs nån annanstans än i babybjörnen. 

Och William har precis kommit i den åldern då han så gärna hjälper till med allt, härlig kontrast till trotset må jag säga.

Har fått en lite sämre kommentar ett par inlägg tillbaka, som undrar varför jag skaffade barn ifall det nu är sådär jobbigt. Och jag hoppas och tror att de flesta av er förstår att jag inte skulle byta tillbaka till mitt liv utan barn under några omständigheter. Att jag inte ens skulle byta till någon annans barn eller några lugnare versioner av Vanessa och William. Det är såhär deras personligheter är och såhär ska det vara då de utvecklas.

Men samtidigt är ju jag också en person med behov, som jag kan leva utan en tid, men som också måste få komma fram ibland. Jag är en person som inte mådde så dåligt av att vara ensam ibland, eller rent av så behövde jag det, och har kanske inte förstått hur mycket innan jag inte riktigt har någon ensamtid mera. försöker nog haffa åt mig sånt också på helgerna då vår pappa är hemma, men det är nog väldigt intensivt att ha två barn.

Man hinner inte göra något klart, hinner inte tänkka klart och ibland känns det inte som om tiden inte räcker till hur jag änn prioriterar. Jag borde göra något hela tiden, och det lungar inte riktigt ner sig på långa perioder ibland. och som nu te.x då jag prioriterar att blogga sålänge Vanessa sover och William är ute med pappa så hamnar man att göra det sista sen de somnat om man orkar kravla sig upp då eller ens är vaken. Ja, men ni kanske förstår. Det är nog mycket orkken också som inte finns.

Jag borde äta bättre och hälsosammare, borde röra på mig mer och ta hand om mig själv bla, bla, bla. ja, det borde jag. Men mina barn tar mer eller mindre all min energi för tillfället så det är nog en utmaning att tänkka på sig själv över huvudtaget. Har inte lagt en hår eller ansiktsmask på evigheter och jag är både frisör och kosmetolog. Nagellacket på fötterna borde kanske uppdateras från det halv flagnande från turkietsemestern, om nagellack bara inte tog så lång tid att torka.

Ibland blir jag så trött så jag bara finner allt lustigt. Det är bra att man kan skratta fast det är jobbigt, och jyst nu är det väldigt intensivt hos oss. William har ingen diagnos på något och jag misstänkker inte ens själv nån ADHD då han verkar kunna koncentrera sig bra ibland på saker han själv finner intressantta. Men, han är nog i det energiskaste laget, som borde få sockerintaget skärpt lite inom snarast för att se om det gör nån skillnad. Det att han är väldigt energisk har de både sakt från rådgivningen och så märker jag det då vi leker med andra som han är bekväm med.

Han är liksom en sån som man inte kan lämna obevakad i många minuter om du inte älskar att städa, och minnas att inte lämna fram något i en skål te.x som du inte vill ha innehållet utspritt överallt. Tillochmed då jag säger till på skarppen "Rör int!!" har han svårt att hejda sig. Han liksom känner på allt först och tänkker sen. Många "Oho" moments här jyst nu.

Och så har ju lillasyster börjat ställa sig upp och tagit de första stegen med lära gå vagnen. Så ni förstår att det går undan för henne också om dagarna. Och dessutom är hon väldigt ampper. Ampprare än sin bror var då han var mindre, och amprare än jag var då jag var liten enligt min mamma. Tillochmed ampprare än sin pappa som liten, så jag vet inte var det kommmer ifrån. Hon ser liksom till att göra så det skär i öronen på samtliga tills hon blir betjänad först eftersom ingen kan tänkka klart före det.

Ändå är dom våra fina speciella individer. Och tro mig, att jag aldrig skulle orkka med vad vardagen omsätter jyst nu om de var några andra. Sku dethär vara att jobb sku jag ha sagt upp mig för länge sedan, så är det bara. Denhär tiden är en tid vi försöker hitta på saker som underlättar, jag hinkkar i mig ändlöst med kaffe och sätter mina behov sist och vänttar på en smidigare morgondag. Inte bättre, bara smidigare. Ändå är troligen Vanessa inte vårt sista barn.

Jag kan alltså tänkka mig att komplicera mitt liv ytterligare?  Jo, det kan jag. Nån dag. Kan inte svara exakt på när och så planerat vill jag inte att vårt liv ska vara heller. William och Vanessa är födda relativt nära i ålder med 1 år och 10 månaders mellanrum och hur gamla de behöver vara måste vi helt enkelt känna efter. Då det känns som att vardagen löper smidigare och båda äldre barnen inte behöver hjälp med precis allt. Då i allafall William inte har blöijor mera, som vi redan är på god väg med. Då vi helt enkelt vill och orkkar med en bebis till. Men jyst nu känns det nog att det dröijer en tid med det. Måste verkligen lyfta på hatten åt de som orkkar med ett i året. Det har jag inte kapacitet till på några som helst grunder, och det är bra att veta var ens gränser går tycker jag.

Hoppas alltså att ni inte tycker att jag klankkar ner på barnen på nått sätt, jag ger er bara en ärlig inblick i hur vår vardag ser ut jyst nu. Jag är en av de personer som inte klarar av att bara försköna allt hela tiden. Då känns det som att jag bara ljuger och producerar en massa bullshit, och det tror jag ni inte vill, eller? Såna bloggar finns det ju ändå gott om så om man vill läsa mest bara positivt kan man ju söka upp en sådan.. This ain't it! Jag vill blogga ärligt om min version av familjelivet som om ni vill läsa det kan ni ju fortsätta.

Tack för att ni är många som gör det redan!