Jag tror att mammalivet blev en större chock än vad jag kunnat konkret förbereda mig på. Jag var inte så värst ung 24 år, och hade hunnit studera och resa och såntdär jag nu ville göra innan jag får barn. William var planerad och tro mig, jag googlade sönder allt barnrelaterat och alla möjliga mammabloggar och diskussioner på familjeliv och var redo som aldrig förr. Dock blir ju livet rätt intensivt sen man får barn och det var något helt annat än jag upplevt tidigare. Kunde plötsligt relatera väldigt dåligt till de perfekta mammabloggarna och mina förutfattade meningar om hur allt skulle bli.
De saker jag skiver att har gjort mig trött och irriterad är liksom normipäivä numera. Så det är ganska häftigt att konkret se hur man blir härdad med tiden. Det jag tänkte att var någon maxgräns för ett par år sedan är länge sedan passerad idag, och jag tror inte att vi ens är i närheten av nån vändpunkt ännu, så man blir bättre på att leva i nuet också.
Jag har ju inte varit någon som enbart tagit dagen som den kommer utan helst nog velat planera lite till en del, inte för mycket men lite på högt i allafall. Sen då barn finns med i bilden är det inte bara fråga om en dag som man inte råkar ha planer då man ska göra något utan också överväga när man orkar vad numera då det ändå fortfarande är rätt så intensivt i vardagen. Jag tror att det är jyst under denhär processen som man uthärdar, biter sig i kinden och blåser eld ur näsan tills det ska lätta. Fast efter en tid inser man att det inte kommer att göra det på väldigt länge och att ens enda väg frammåt är att lära sig att dansa med. Och det är jyst den balansgången som ju är det svåra. Att finna lyckan i det lilla och hitta andra sätt att känna sig hel som människa fast man kanske inte har tid att koppla av, utöva sina hobbys eller vad man nu gjorde tidigare. Barn ger mycket mer än de tar i livet, och sen jag slutat bromsa så mycket och hittat andra sätt att göra saker jag vill för min egen skull kan jag faktiskt lova att jag är rätt lycklig idag. lycklig i nuet, även som en gormande mumzilla mellan varven.
Jag blir ibland förvånad då nån länkkar till nåt gammalt inlägg i sin egen blogg då det låter som om de lika bra kunde ha skrivit det idag, det kan man verkligen inte på denhär bloggen ett par år bakåt i tiden.. Har sett ut ungefär såhär den senaste timmen:
Och den enda tanke jag har är WTF!? vem är denhär pinsamma människan? pahaha..
Jo.. man ändras väl aldrig så mycket som då man blir vuxen PÅRIKTIGT och måste axla barn, hus, mer ansvar och helt enkelt växa upp. Gotta do what U gotta do to survive.. Roligt och underhållande är det ju.. Lite som då man hittade nån gammal dagbok från högstadiet.. =)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar