Motståndet

Tröttsam dag. Inget funkkar alls. Det är tandsprickning och trots till tusen och rutiner som omöjligen följs då så mycket går på feelis. Är barnen inte tvärtemot går allt desto snabbare och smidigare men oftast är William i allafall tvärtemot så alla vardagliga moment blir en kamp. Tillexempel hade det varit mycket smidigare om Vanessa sku hinna äta lunch innan hon somnade idag, men det gör hon ofta inte och jag har försökt bedömma när hon är i bäst "state of mind" för att äta. Missar henne oftast med en kvar och hon blir skitsur om hon inte får somna. Hinner alltså ibland värma maten men då hon sitter i sin stol gallskriker hon tills man tar bort henne ur den och ska bara sova. Det gör ju att vi äter på olika tider och det känns som att jag inte gör annat än matar, lagar och förbereder mat. 

Sen sover hon ganska länge och jag får mata henne då hon vaknar istället. Har aldrig vunnit på att försöka väcka nån av dem och tvinga i dem mat heller så. Då blir verkligen inget gjort. Idag flydde vi fältet till fammos då hon vaknade för lite miljöombyte och hon åt faktiskt nästan hela burkken.

Denhär bilden beskriver William rätt bra för tillfället (fast han oftast inte är sådär glad då han lägger sig på tvären, ser ju ut som värsta ängeln där ju, men ställningen)..  En klätterapa med myror i brallan som helst ska stå på huvudet då han gör nånting, bara för att det inte går att göra något enkelt då det finns svårare sätt. :)

Och mammas nerver sätts allt oftare på helspänn. Hohho. Som vi diskuterade med några andra mammor om trotsperioder och hur motigt det kan vara. "Ja man kan no sta ut mä fast ändlöst mytsi ny, men tröst di föderv bort liivi sett saan så tå vaal i no påriktit heitt vi oss. Vi ha offra allt fö grömtti kapacitet på döm fö et di ska sump bort liivi sett seinari så bäst fö döm et di föstar ti vaal ti na folk." =)

Hann nätt och jämnt tjuva åt mig en liten holy-moment medan hon sov en snutt till nu på kvällen och William var ute med kvällste, fjällknäcke och kex. Jaja, ingen grön smootie och kvarg med nötter but I don´t care! 

Händer inte så mycket för oss nu så jag har speciellt mycket att blogga om men det finns en tankke bakom det också. Innan vi drog iväg till sverige hade vi flera intensiva veckor, både med sånt vi ville göra och sånt vi var tvunga att göra. Det var bara lekträffar, veckohandling med barnen och vad allt möjligt vi tycktes lyckas präntta in i kalendern och det blev vi otroligt matta av tillslut. Förstå mig rätt, jag kan inte ens beskriva vilken rikedom det är att vi har flera olika lekkomppisar och deras mammor att besöka. Man har alltid en som man inte sett på en tid och varvar dem passligt. Men nu på senare tid har vi proppat veckorna fulla med alltmöjligt till nästan den grad att barnen led av det. Inga rutiner funkkade, och det kändes allmänt stressigt, ändå vill man ju så gärna träffa de man inte sett på länge och höra hur dom har det. Men nu behövde vi själviskt ett par veckor med korvsoppsdagar och duplobyggande. Dagar man inte gör annat än det man känner för. I sverige var det ju också intensivt med program så vi var väl alla lite slutkörda. Men nu har vi laddat en stund igen och känner väl att vi kan börja höra av oss så småningom och försöka balansera veckorna lite bättre. Så ni som inte har hört av oss som brukar det kan väntta sig att vi gör det rätt snart. 

Nu blir det gröt för damen, pyjamas och sängen, hoppas verkligen morgondagen blir mindre motig.