I början av hemfärden var det underbart tyst i baksätet, vilket gjorde att jag fick lusläsa mina tidningar ifred som jag inte hunnit med.
Vi kom oss till uleåborg utan större incidenter, men där började då också motstådet. Ingen av barnen ville äta, och speciellt William ville se hur mycket trots vi orkkar med i ofientligheten. Efter att jag hotat med att gå till bilen och slänga bort hans favoritleksaker kunde han dock pressa i sig ett par köttbullar och lite gurkka.
Sen tog vi med takeaway kaffe och en bulle från arnolds samt en trip och liten bulle åt William så vi sku få ha vårt ifred. Idag frångick vi även pappas familjeregel "Vi iter elde dricker int naa i biln!!". Oh, what a shitty mistake!
Vi fundera lite vad de båda skrattar åt från och till en stund, men sålänge ingen skriker brukar man ju inte bry sig. Speciellt inte om man vill äta bulle och dricka kaffe ifred. Men sen såg pappa efter, och direkt efter det första "S**tan!!!" fattade jag att det inte var något speciellt roligt.
Den lilla sabotören hade hällt ut +- 2 deciliter trip över sin lillasyster. Över alla hennes kläder, över bilstolen och hela sätet. Så att.. det var bara att stanna, byta alla kläder, hitta något att sätta på bilstolssitsen och finna sig i att det kommer att klibba på allt i hela baksätet. Sen la vi på babblarna på ipaden och bara andades en stund..
Det ironiska är att jag satt och läste föräldratidningarna med alltmöjligt jag kan relatera till och funderade på ifall det är min egen inställning som är det största problemet då jag tycker att det är motigt och och bara ändlöst energitömmande ibland dethär med småbarn? Som att om jag bara håller mig positiv och accepterar att det är såhär det bara är nu tillsvidare så kanske allt blir lättare. Att fast hur irriterad jag blir bara försöka vara positiv ens en hel dag och se om det ÄR enklare och vänder snabbare. Men jyst nu känner jag mig inte så manad att ens försöka. Inte imorgon. Det får bli som det blir som vanligt. En dag i taget.
När William var exakt lika gammal som Vanessa är nu blev jag gravid igen. Han kändes liten då, men helt okej gammal då han sen kom till BB och hälsade på. Jag vet inte vad mina förvänttningar var, vi tänkte mest bara på det klassiska att de har varandra. Och att det är bra att dom är nära i åldern. Och visst, det är det ju, och två barn VET jag att jag klarar av oli miten oli.
Men nånstans i detta motstånd och hantterande av livet fick jag lite fyllnad av allt. Inte direkt på mina egna barn så konkret, men bara hela konceptet med bebisar och det perfekta familjelivet. Som att om någon erbjöd mig en bebis sådär bara skulle jag utan att tveka ha vrålat "NEJ, TACK!"
Och det har jag haft, stenkoll på att inte behöva göra heller. Det är bra att man känner motstånd och vet vad man orkkar, vi är ju trots allt fler i familjen som det påverkkar så vi har nog bestämt att det inte blir fler barn innan motståndet förändras. Då kan vi diskutera det igen, men inte nu pålänge..
Nu hade jag då fått för mig att försöka ändra på min tankeverksamhet och hantera saker annorlunda. Men då det kommer fler riktigt jobbiga irritationsmoment på raken inser man nog att det inte har någon betydelse hur man tänkker. hur man hantterar dem gör ju skillnad, men i vilket fall som helst vill man ju bita sig i näven och riva håret av sig tillräckligt ofta ändå.
Så vi vänttar på att hissarna ska nå upp till högre höjder. In other words tills lite mer vett skall infinna sig. Vet inte hur mycket eller vad som ska ändras bara att något måste göra det. Jyst nu känns nog tankken på de som har 10 barnsfamiljer sinnessjukt. Har ingen aning hur man överlever med sådär många barn sådär tätt. Kan man bli så härdad överhuvudtaget? lyckligtvis behöver jag inte veta det heller för där är jag nog säker på att vi inte kommer att finna oss. Men lyfter nog högt på hatten åt dem som klarar det, för mig kommer det nog alltid att förbli en gåta.
Var alltså från och till på vippen till att tycka att bebisar var gulliga igen och att allt trots och sånt bara är var det är och att man inte ska bry sig så hårt. Nu sa jag åt mannen att påminna mig om motsåndet nästa gång jag dras med av allt gulligull. No, jyst no!
Det som å andra sidan gör det uthärdligt är allt det fina förståss. Små nybadade ungar i pyjamas med små söta tår. Små läppar som ger de blötaste första pussarna eller en lillgammal typ i ditt baksäte som förklarar för dig om hur allt fungerar. En typ som kan få för sig att räkna upp alla han tycker om och som lyser av stolthet då han lär sig något nytt.
Välkommen till det ljuva familjelivet antar jag. En ständig balansgång mellan glada och mindre glada, irriterade dagar. Några rent av väldigt tunga, och några helt super bra. I slutändan är väl det mesta irrelevant. Det blir till hyfsade människor av dem. Det vet jag! Bara man försöker sitt bästa, men för en som vill kunna påverkka det mesta i sitt liv är det inte så lätt att bara göra det bästa av allt hela tiden. Och sen då trycket lättar, vill man slänga sig tillbaks då?
Tiden får utvisa.. men jag har nog
verkligen lärt mig att antalet barn i vår familj inte bestäms sådär på högt av nån egen påkommen siffra, utan med känsla för vårt eget och hela familjens välbefinnande.
Nu ska vi bara vara en stund och reda upp allt vi har. Ta semester från semester, vilket betyder att vi inte planerar något kommande i resväg. Det har varit roligt, händelserikt men också tungt den senaste tiden. Resor finns nog ganska snabbt ändå om vi kommer på andra tankkar. Nu måste vi andas och pust ut en stund. Så bra det nu går med barn på ett och snart tre år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar